Tecknen gör sorgen lättare att bära

En tonåring dog i en trafikolycka. Någon blev mördad. En annan tog sitt liv. I You­tubebildspel, Facebookgrupper och på bloggar ligger deras hjärtskärande berättelser som öppna sår, tillgängliga för vem som helst att ta del av.

Nittiotalisterna rör sig vant och självklart på nätet. Bloggspråket fångar upp uttryck, förkortningar och tecken som också får sätta ord på deltagandet. När ”jag beklagar sorgen” känns otympligt och gammaldags, används därför dessa uttryck om och om igen. Det allra vanligaste är R.I.P, rest in peace, som används inte minst inom populärkulturen för att hedra och visa respekt.

Det blir tydligt att de som kommenterar inte alltid befinner sig i den avlidnes närhet. Tvärtom tycks minnessidorna göra sorgen och döden mer allmängiltig. Prästen Per Wilder, som själv både twittrar, bloggar och är på Facebook, liknar behovet vid att ställa en lykta eller en blomma på en olycksplats.
– Vi tänder våra ljus även om vi inte har någon personlig koppling. Genom att skriva något på den här sidan ger du uttryck för vem du är och vem du vill vara. Jag är en människa som inte accepterar det här, jag är human och delar smärtan och sorgen. Det handlar både om att ge delaktighet men också att uttrycka vem jag är.

Per Wilder målar upp ett tänkbart scenario: En av dina kontakter på Facebook, låt säga en person från din parallellklass i grundskolan, skriver på sin statusrad: ”I natt dog vår dotter.” Vad gör du?
– Vem är jag i det läget? Är jag en person som tittar på det här och går vidare eller försöker jag delta och visa omsorg?

Susanne Nilsson arbetar som sorgbearbetare i Malmö. I sitt arbete möter hon ofta unga människor som går igenom förluster av olika slag. Hon menar att detta kommenterande är en del i tonåringarnas djupa identitetssökande, där döden inte sällan har ett stort utrymme och där grupp­identiteter styr sättet att göra avtryck på nätet.
– Ungdomar är ju många gånger bättre på att kommunicera om smärtsamma saker än vi vuxna.

Frågan är hur dessa kommentarer tas emot av de allra närmaste.
– Som anhörig kan man bli glad över att så många visar uppskattning. Men det kan också finnas en risk att de anhöriga inte får ha sin sorg ifred, att andra människor går in och tar över sorgen, säger hon och fortsätter:
– Sörjande är oerhört känsliga för vad männi­skor i omgivningen säger och tycker. Man kan känna: ”Vad vet du om det, du känner väl inte mitt barn?” Om någon som jag vet hade varit taskig mot mitt barn sedan skriver något falskt, är det klart att man kan bli ledsen och upprörd.

De anhöriga sitter inte längre på kontrollen. Förr var en dödsannons i tidningen ett offentliggörande. Nu kan vem som helst göra dödsfallet publikt med hjälp av några knapptryck. Det som läggs ut i livet kan följa en efter döden. Bilder kan plockas från en befintlig blogg och tillsammans med en vacker låt bli en hyllning.

Vid ett uppmärksammat ungdomsmord i somras var det en tjej som gjorde just så. Hon plockade bilder från bilddagboken och gjorde ett bildspel. Senare framkom det att hon aldrig hade träffat den avlidne. Det gjorde personer som kommenterade arga. Prästen Per Wilder förstår dem.
– Om man gör en sådan här sak utan att ha fått ett godkännande från de anhöriga känner jag att det är ett övertramp, nästan kränkande. Vem är det som bestämmer vad som ska ligga ute?

När vem som helst kan kommentera anonymt och visa sitt deltagande, sipprar de som vill skriva något elakt och dumt också igenom.
– Det finns ju folk som hånar, och jag tror inte att de personerna förstår att det sitter en anhörig och läser kommentarerna. Jag tror att ungdomar ibland inte tänker på att vem som helst kan läsa vad de skriver på nätet, säger Susanne Nilsson.

Och vad händer med dem som blir utan minnessidor?
– Det är ju inte heller så att de barn som är populära alltid är de barn som dör. Det kanske inte görs samma hyllningar till den som blev mobbad och tog livet av sig. Och hur känner de föräldrarna sig? Det blir ytterligare ett ok för dem att bära.

Döden har satts under offentlighetens ljus. Katastrofer som Estonia och tsunamin har placerat anhöriga i soffprogram och i bokmontrar. Änglabloggarna, där föräldrarna sörjer sina döda spädbarn, minnessidorna och Youtubededikationerna fungerar som ett sorgearbete på samma sätt som ett dagboksskrivande, och gör också att sorgen kan delas med fler. Per Wilder tror att det på sätt och vis har fått oss att närma oss döden.
– Det kulturellt naturliga är att döden är offentlig och det sjuka skulle vara att den är dold. När allt nu mer och mer närmar sig realtid, med Twitter och det nyare Google wave, är vi på väg till ett sorts totalt transparent samhälle. Precis som sorgband och sorgflor förr bidrog till att det blev lättare att ta det här.

Susanne Nilsson vill betona att när det kommer till sorg, finns inga givna mallar.
– Vi kan aldrig känna vad någon annan känner. Varje sorg är unik.