MALMÖ. Först ett år efter olyckan frågade en dansk läkare, som i förbifarten,
hur det var ”med picken”. Då hade Mathias Simonsson hunnit ligga i en
sjukhussäng i månader med frågan ringande i huvudet. Han hade haft besök av
kompisarna som ställt samma fråga, det första de gjorde.
– Det är ju så för killar, i synnerhet i den åldern. Allt handlar om kuken,
säger Mathias Simonsson utan omsvep.
Thåström sjunger i bakgrunden, det är minutiöst rent, mest svart och
stålblankt. Mathias Simonsson fiskar upp tepåsar ur kökslådan medan han
konstaterar att han sällan är här, hemma i lägenheten i Malmö. Men då, för
25 år sedan på sjukhuset, var han säker på att det liv som väntade var
detsamma som för en sjuk åttioåring, den enda bild han hade av människor i
rullstol.
I dag vet han bättre. Som basketspelare har han varit i ett oräkneligt antal
länders idrottshallar. Han har jobbat i flera afrikanska och sydamerikanska
länder och tågluffat ensam med rullstol och ryggsäck. Och han har haft
tjejer, många.
– Första gången efter olyckan, jag var arton, var en skräckljuvlig historia,
säger han med ett snabbt leende.
Ryggmärgsskadan har skurit av möjligheten för hjärnans reflexer att nå
penisen, så även om ”ståndet” känns i huvudet hänger penisen inte med. Men
sedan Mathias Simonsson träffat den rättframme läkaren som vågat ta upp
frågan, fick han prova mediciner som då var nya på marknaden. Det var
föregångarna till Viagra, som injiceras i svällkropparna strax före önskad
effekt.
– Det har alltid fungerat bra för min del. För oss ryggmärgsskadade har
blåpillren varit revolutionerande, säger Mathias Simonsson.
Men sex är mer än en hård penis. Den som inte kan känna beröring vid samlag på
samma sätt som tidigare kan upptäcka andra delar av kroppen som känns desto
starkare.
– Våga prata med varandra, ha lampan tänd och använd speglar. Genom att se
det som händer känner du det i hjärnan.
För Mathias Simonsson har skadan och det faktum att han är rullstolsburen
aldrig hindrat honom från att träffa tjejer. Han skrattar till och säger att
det till och med har gjort det lättare ibland.
– När du går ut på krogen kan du vara säker på att varenda jävel lägger märke
till den där killen i rullstol. Då har du två val. Att gömma dig eller åka
in rak i ryggen. Och vem är det som går ut med flest brudar? Jag lovar, män
i rullstol har en klar fördel.
Men i dag, 42 år gammal, är krograggsbekräftelsen inte viktig längre, säger
han. Däremot närhet och innerlighet. Och det är just när det gäller
allvarliga, långa förhållanden som skadan och allt han har gått igenom
ställer till det för honom. Driften som tog honom bort från bilden av den
döende åttioåringen, som gjorde honom till basketproffs och en kille med
stolta axlar på krogen, har en baksida.
– Jag blev väldigt självisk. Jag var tvungen att ha en hjärna som sa till mig
att jag är bäst hela tiden, för att överleva. Allt har handlat om att jag
kan göra vad jag vill. Men med en sådan hjärna är det svårt att få
förhållanden att funka.
För fem år sedan, just när Mathias Simonsson var på toppen av sin karriär,
klarade hans rygg inte mer. Motvilligt tvingades han till operationsbordet.
En livshotande infektion i såret och flera ingrepp senare, var han tvungen
att inse att han aldrig mer kommer att kunna spela basket. I dag är han
tränare för flera Malmölag genom FIFH (Föreningen idrott för handikappade):
ett nybörjarlag, ett tjejlag och ett A-lag. Dessutom tränade han U22-truppen
som tog hem EM-guldet i somras.
– Jag har dött två gånger. Först där på marken efter bilolyckan, sedan för fem
år sedan på sjukhuset. Trots det är jag inte död.
Han har inte bara överlevt, utan levt. Ett liv långt mer aktivt, utmanande och
roligt än det han såg framför sig för tjugofem år sedan.
– Hade det varit i dag som jag skadade mig skulle jag dessutom ha fått
information om sexbiten direkt, av utbildad personal. Förutom att man pratar
och informerar om de här sakerna, hur det funkar, om läkemedel och annat,
så kan numera 95 procent av de ryggmärgsskadade bli farsor. På min tid var
det bara 5 procent.