LUND. Klockan är tjugo över åtta och ett gäng sexåringar har väntat hela
morgonen. Nu är de andra äntligen på väg. Till Skolan.
För även om barnen här inte längre kallar det nollan, anser de att
förskoleklassen är just skola och ingenting annat.
– Ja, för det här är inte dagis, säger Selma Olofsson.
Men den distinktionen håller inte pedagogerna på Klostergårdsskolans
förskoleklass med om.
– Nej, det här är en blandning. Det ska vara mycket lek. Men man ska inte leka
skola, säger fritidspedagogen Bjarne Holmquist innan han ropar in barnen
till dagens första samling.
På klassrummets väggar hänger färgglada självporträtt och i hyllorna ligger
pärlplattor i olika former och väntar på att bli färdiglagda.
– Idag är det Athenas tur att räkna hur många vi är, säger lågstadieläraren
Ingrid Hammer.
Tjugo barn i ringen, två på andraspråksundervisning. Hur många saknas då?
– En, säger Athena, och får ett unisont beröm av de tre fröknarna.
Siffror, bokstäver och sociala aktiviteter tränas under förskoleklassens hela
dag men inte i traditionell undervisningsform.
– Lusten att lära sig läsa och skriva tror vi barnen får bäst genom lek och
glädje. Förskoleklassen är ett bra sätt för barnen att lära känna
skolmiljön. Men det blir inte mycket vanlig skola där fokus ligger på
prestationen, säger Ingrid Hammer.
Istället leks inlärningen fram. Genom alfabetssånger, dagens bokstav och som
idag: poängjakt i naturen utanför skolgården.
Två och två springer barnen i väg och samlar stenar, kottar, blommor och
pinnar. På en lista ser de hur mycket poäng varje sak ger. Frö: tre poäng,
löv: en poäng och så vidare. När de är klara ska de ha fått ihop totalt
tjugo poäng.
– Det var lätt, säger Ava Darvidshnejad, sex år. Jag kan räkna till mer än
tusen, typ.
– Jag kan räkna till nio stjärna! Egentligen finns inte stjärna, men det är en
i trean som hittat på det, säger Matilda Gynnerstet, också sex år.
Nu är det fruktpaus och barnen tar fram sina medhavda äpplen, clementiner och
bananer. De sitter kvar i gröngräset utanför skolan i väntan på nästa lek.
– Då var det dags för fallskärmen, säger Ingrid Hammer och barnen ropar ut sin
glädje med full kraft.
Ett stort, mångfärgat tygstycke, sytt som en fallskärm, vecklas ut. Barn och
personal ställer sig runt den och börjar räkna:
– 1, 2, 3 nu!
Vips har hela klassen försvunnit in i fallskärmen och skrik och skratt som på
tivoli låter inte vänta på sig. Flera övningar betas av: byta plats, rulla
boll och stå kvar. Då och då ropar Ingrid Hammer ”samarbeta” eller ”lyssna”
... men det är en somrig dag och mycket spring i benen. Efter en stund blir
det fri lek hemma på skolgården.
– Det är jättestora skillnader inbördes i gruppen. Både socialt och
kunskapsmässigt, konstaterar Ingrid Hammer.
– Det finns de som är bra, bättre och de som behöver mycket stöd. Och för att
det ska fungera behövs mycket personal, säger Bjarne Holmquist, som är nöjd
med den här förskoleklassens personaltäthet. Tre tjänster på tjugotre barn.
På politikernivå talas det en del om att göra förskoleklassen obligatorisk,
men det värjer sig pedagogerna mot.
– Obligatorisk, varför det? Jag tycker det är jättebra som idag när man kan
välja. De som av ett eller annat skäl inte gått i förskoleklass är ofta så
skolsugna när de börjar första klass, säger Ingrid Hammer.
– Samtidigt är de flesta barn redo för något annat än förskolan när de är sex
år. Och man får inte glömma att det är skolan som ska bli barnmogen och inte
barnen som ska bli skolmogna, säger förskolläraren Ackie Kjellberg.