BJÄRRED. Havet kluckar mot pålarna på Långa bryggan i Bjärred. 69-åriga Helena
Wahlman hänger badhandduken på en krok och trippar raskt nerför trappstegen.
Utan att tveka tar hon sats, sträcker ut armarna och glider ner i det
tjugogradiga vattnet.
– Det är riktigt skönt!
Under många år var detta en omöjlighet. Visst kunde hon vada ut i vattnet, men
hon såg alltid till att ha fötterna stadigt på bottnen.
Helena växte upp på landet utanför Kävlinge, långt från hav och sjöar. En
liten bäck fanns i närheten, men den närmade hon sig med stor försiktighet.
– De vuxna varnade och sa att man kunde drunkna och dö. Så jag fick inte gå
längre än till knäna.
Någon simundervisning fick hon aldrig i skolan. Vid enstaka tillfällen åkte de
till badhuset i Lund. Helena höll sig helst till den trygga kanten.
– Jag hade många jämnåriga kompisar som inte kunde simma. Egentligen var det
först när jag blev vuxen som det började kännas pinsamt.
Helena utbildade sig till förskollärare. Ibland gjorde de badutflykter med
barnen, men hon fann alltid någon ursäkt att slippa doppa sig. Varken barnen
eller kollegerna fick veta sanningen.
– Själv skämdes jag. När till och med barnen kunde simma, så borde väl jag,
som var vuxen, också kunna!?
På somrarna åkte hon ibland ut till havet med familjen. Så länge barnen var
små gick det bra. Men när de blev större och modigare blev det svårt att
hänga med.
Nog försökte hon göra rörelser med armar och ben. Hon visste precis hur det
skulle se ut, men hon lyckades aldrig hålla sig flytande.
– Jag ville ju så gärna. Men det sitter nog mest i huvudet. Det var svårt att
övervinna rädslan.
Helena hade hunnit gå i pension när hon en morgon slog upp tidningen och läste
en annons om simskola för vuxna. Hon ringde och anmälde sig samma dag.
Lektionerna skulle hållas under dagtid, vilket passade utmärkt. Då var maken
iväg på sitt arbete. Helena valde att inte berätta om sitt nya projekt för
familjen.
– Jag var kanske lite rädd att min man skulle tycka jag var löjlig. Och så
ville jag överraska honom när jag väl lärt mig simma.
Natten före första lektionen drömde hon mardrömmar om att hon skulle drunkna.
Påföljande förmiddag klev hon in i Vikenbadet i Kävlinge med en stor klump i
magen.
– Jag var livrädd. Det handlar ju mycket om att inte ha kontroll över sig
själv. Man är rädd att sjunka till botten som en sten.
Övningarna började i barnbassängens grunda vatten. Så småningom flyttade
gruppen över till den stora bassängen.
Helena insåg att det inte var så farligt att få vatten över huvudet. Och att
hon knappast skulle sjunka till botten, även om hon ansträngde sig. Rädslan
övergick i något som snarare skulle beskrivas som glädje och njutning.
Efter första terminens slut visade hon stolt upp diplomet för sin make. Men
detta var bara början. Helena har fortsatt på simskolan ytterligare fem
terminer.
Numera vågar hon gå i på det djupa och simma hela 25-metersbassängen. Nästa
mål är att simma 200 meter i ett sträck. Först därefter är hon simkunnig,
enligt definitionen från Svenska livräddningssällskapet. Helena är övertygad
om att hon kommer att klara det. Kanske inte idag, men om en eller två
terminer.
– Men framför allt har jag övervunnit rädslan. Jag vågar släppa botten med
fötterna och bara lägga mig i vattnet. Jag känner mig fri och orädd.
Helena har klivit upp ur vattnet och torkar sig med handduken. Snart ska hon
cykla vidare till Lomma strand, där hon stämt möte med dotter och yngsta
barnbarnet.
– Ni borde också åka och bada. Det är fint väder, ju!