Volontärresor är ett av de företag i landet som arrangerar resor till utvecklingsländer. Förra året förmedlade de 700 resor, ett antal som stigit stadigt sedan starten 2005. En av grundarna, Emma Ernfors Höjer, menar att det beror på att många vill uppleva hur lokalbefolkningen har det, vilket de inte gör om de reser som vanliga turister. De vill också hjälpa till och med egna ögon se vart pengarna går.
– Samtidigt förstår de hur svårt det är att göra något som spelar roll. Men i det långa loppet tycker jag att de verkligen gör nytta. Dels är de en extra resurs, dels blir det ett kulturmöte. De kanske kommer hem med ett engagemang, en styrka och vilja att jobba vidare, säger hon.
Finns det inte en risk att de tar arbetstillfällen från befolkningen?
– Det är en viktig fråga. Men vi menar att de tillför sådant som personalen, på barnhemmet till exempel, inte har möjlighet att göra. Eller med engelskkunskaper som kanske inte finns i byn.
Lars Svedberg är professor i socialt arbete vid Ersta Sköndals högskola.
– Seriöst, kompetent biståndsarbete är en sak, men den här formen tycker jag har en obehaglig touch av fattigdomsindustri. Många unga åker för att få ett äventyr, men också för att ha något att lägga in i sitt CV, säger han.
Han menar att det blir ett tydligt ovanifrånperspektiv. Européer som åker och tittar på hur fattiga lever.
– Vad betyder de här resorna för människorna där? Det finns en rad etiska frågor som gör mig rejält kritisk. Det här handlar om en återgång till välgörenhetskulturen.
Men för den som åker kan det betyda mycket.
– Dessa känslor är väl värda respekt, absolut. Det kan vara en viktig livserfarenhet att ha med sig och är inget att raljera över. Typen av resa passar också väl in i på vår tids moderna, unga människa som själv vill vara med och göra saker. Men sett ur ett strukturellt perspektiv handlar det om ren fattigdomsturism.
1
2
3