– Jag träffar ju dig mer än min kära, säger nygifta Gina Salamon.
– Men vänner, är vi det?
Britt-Marie Carlsson drar på svaret.
– Det är inte som med mina jämnåriga väninnor, men en relation har vi ju.
– Ibland är det mycket privat men ändå inte. Det här är samtidigt min
arbetsplats, fyller Gina Salamon i.
Britt-Marie Carlsson är förlamad från bröstet och neråt efter en olycka i
ungdomen. Det har gått 33 år sedan dess och hon har för länge sedan
accepterat sitt liv i rullstol.
Hon bor i Malmö i en handikapplägenhet en halvtrappa ner från husets entré med
ingång direkt från uteplatsen. Hemmet är också arbetsplats för tre
personliga assistenter. En av dem har jobbat hos Britt-Marie Carlsson i nio
år, en är ny. Gina Salamon började som vikarie för tre år sedan. Hon blev
glad när hon efter ytterligare några inhopp erbjöds att bli ordinarie
assistent.
– Jag brinner för mitt jobb och jag trivs bäst här, säger hon.
Alla Britt-Marie Carlssons assistenter är yngre än hon själv. Hon tycker inte
att det är en nackdel, snarare tvärtom.
– De är olika och det har gett mig mycket. Jag tar hänsyn till deras skiftande
intressen, när jag väljer vad vi ska göra. Det är roligare för mig om de
också trivs.
Men avgörande är förstås att personkemin stämmer.
– Jag bryr mig inte ett dugg om utbildning. De måste ha det i sig, säger
Britt-Marie.
– Man måste tycka om människor och vilja hjälpa. Utan att visa medlidande,
förtydligar Gina.
Ingen av dem använder ordet respekt men kärnan i budskapet är att de visar
hänsyn till varandras roller och personligheter. Britt-Marie Carlsson gillar
assistenter som tar egna initiativ och Gina Salamon gillar att ta egna
initiativ.
– Jag vill inte ha en skugga som följer mig, eller tjänstefolk. Assistenter är
också människor, säger Britt-Marie.
– Men Britt-Marie avgör när vi inte tycker lika. Det finns assistenter som tar
illa upp när deras förslag inte följs men det förstår inte jag. Vi är i
kundernas hem, självklart ska de bestämma.
Gina Salamon har fått utbildning av sin arbetsgivare, både en allmän
grundutbildning och mer specifik utbildning efter kundens behov. Men
Britt-Marie Carlsson har ingen utbildning alls för det arbetsledarjobb hon
har.
– Det hade varit bra med någon form; kanske handledning, föreläsning och
utbyte med andra brukare, föreslår hon.
En besvärlig uppgift är att säga upp assistenter man inte trivs med.
– Här är brukare i underläge och vågar inte riktigt. När jag har tagit upp det
här tidigare har handläggaren lagt problemet på mig. Jag tycker inte det är
någons fel om kemin inte stämmer.
De första åren efter olyckan hade Britt-Marie Carlsson hjälp av sina föräldrar
och av hemtjänsten. Hon fick sina första personliga assistenter 1995, ett år
efter reformen.
– De har gett mig ett värdigare liv på mina villkor, inte hemtjänstens.
Reformen är det bästa som har hänt handikapprörelsen, säger hon.
I elva år har Britt-Marie Carlsson anlitat kommunen men bytte i mars till
privata Nordström assistans.
– En privat firma har mer fokus på personliga assistenter och jag tycker den
jag valt gör mer för mig, så motiverar hon bytet.
Ett konkret exempel är juristhjälp som hon nu får för att inför
Försäkringskassan förklara sitt behov av assistans. Den ses nu över och
ifrågasätts i detalj.
– Egentligen skulle Britt-Marie behöva fler timmar, det tycker alla hennes
assistenter. Andra med mindre hjälpbehov har mer hjälp och det är inte
rättvist, säger Gina.
Klockan sex på kvällen går assistenten och då upphör Britt-Maries frihet att
göra vad hon vill med sin tid.