För några år sedan fick Jeff Jarvis, 57, prostatacancer. Han bloggade genast om det. På sin sajt, buzzmachine.com, diskuteras det till vardags mest journalistik och nya affärsmodeller i den digitala revolutionens spår.
Den 10 augusti 2009 blev den i stället till ett forum för tröst, råd och medicinsk diskussion. Det kom hundratals svar på hans inlägg.
– Jag är fortfarande rörd och överväldigad av det stöd jag fick. Folk delade med sig av fantastiska berättelser, och vi som trädde fram och berättade har fått många andra män att ta ett PSA-test. Vi kan faktiskt ha räddat ett liv eller två, säger Jeff Jarvis på telefon hemifrån New York.
En eller annan sur kommentar fick han också. Var inte detta att pladdra för mycket om det privata? Att dela för mycket?
– Men då har jag en enkel lösning: Följ mig inte på Twitter! Läs inte min blogg! Det går bra att välja bort det. Den läsare som tyckte att jag överdrev min öppenhet hade ju snarare överdrivit sitt lyssnande.
Jeff Jarvis nya bok, bara några veckor gammal i USA, heter ”Public Parts”. Det är en ordlek – ”private parts” är barnslang för de delar av kroppen man inte visar upp hur som helst.
Jeff Jarvis är en varm anhängare av öppenhet i allmänhet och personlig öppenhet i synnerhet. Men även han har sina gränser.
– Jag kan berätta för dig hur mycket jag tjänar som universitetslärare. Jag kan berätta vad det kostar att boka mig som föreläsare. Jag kan berätta ungefär hur mycket jag tjänade på min förra bok. Men jag tänker inte lägga samman det och berätta vilken min årsinkomst är. Jag känner att det går en gräns där för mig, en kulturell gräns som just jag har inbyggd i mig.
Han skriver sällan om sin familj, för de ska inte ”in i mitt lilla glashus”. Vidare avråder han – förstås – alla från att dela med sig av sådant som kan leda till identitetsstöld och bedrägerier.
I dag ser vi, anser Jeff Jarvis, två trender som bekämpar varann: Å ena sidan ett allt mer avslappnat förhållningssätt till att vara offentlig med lite allt möjligt. Generation Facebook berättar var de är, vem de är där med, vad de tycker och vad de konsumerar.
Å andra sidan finns lobbygrupper, ganska ofta av typen ”konservativ tankesmedja”, som vill slå vakt om privatlivet och som påpekar hur otroligt mycket information som lagras om oss hos Google och Facebook.
– Saken är ju den att vi behöver både offentlighet och privatliv, och jag gillar inte tanken på att de här två synsätten skulle stå i konflikt med varandra. De behövs för olika saker, säger Jeff Jarvis.
Mänskligheten har alltid anpassat sig efter tekniken. En del forskare, som Dana Boyd från New York, invänder också mot det ganska etablerade begreppet ”digital inföding”.
– Det skulle ju antyda att våra barn nu kommer ut från livmodern och kliver rakt in på Facebook. Så är det faktiskt inte. Även de minsta behöver lära sig. Det som händer nu är att samhället håller på och förhandlar fram nya uppsättningar normer, som är anpassade till en ny verklighet. Och det tycker jag har gått ganska bra så här långt.
Jeff Jarvis är inte den som vill varna för baksidorna med nästan något alls som är nytt. Det får andra göra. Han ser ändå en del problem – med hastigheten, med storleken av de datasamlingar som finns, med hur olika data kan kombineras och berätta för mycket om var och en av oss.
Hans egna erfarenheter av att berätta om sjukdom är han heller inte helt entydig om. Å ena sidan ger mer information förmodligen bättre hälsa, mer forskning, bättre mediciner. Å andra sidan, åtminstone i USA, kan det vara svårare att få en bra sjukförsäkring och säkert också ett bra jobb, om man ingående har berättat om sin skröplighet.
– Dessutom finns det sociala stigman runt en del sjukdomar. Det är det svåraste att ändra på, eftersom vi inte kan lagstifta om det. Sedan tycker jag att man ska tänka på internet som en tatuering. Det man skriver där, det finns alltid kvar. Det är världens sämsta plats för hemligheter.
Föräldrars oro för det offentliga internet är ett kapitel för sig. I USA finns en lag som heter COPPA efter sin förkortning, som i översättning ska utläsas ungefär ”lagen för skyddande av minderårigas integritet på nätet”.
Lagen kräver, enkelt uttryckt, att man måste vara tretton år för att få registrera sig på tjänster som Facebook.
– Och vad blir effekten? På nätet är alla ungar nyss fyllda fjorton, säger Jeff Jarvis, och hans sarkastiska östkustdialekt blir plötsligt lite tydligare.
Han gillar inte lagen, och han gillar inte ljugarkulturen.
– Vad som händer är att vi säger ”på nätet är alla vuxna onda” samt ”all information som publiceras om ett barn är farlig”. Vi missar ju allt det goda! Om en tonåring har skrivit en fantastisk text eller en sång eller målat en vacker tavla, då är det klart att de ska säga ”Det var jag som gjorde det där”, och få det beröm de förtjänar. Bara för att ta ett exempel.
Framtiden då? Jeff Jarvis tror att vi blir mer sofistikerade i hur vi delar. Numera kan man på både Google Plus och på Facebook styra lite mer och lite lättare – exakt vem ska få se den här bilden som jag nu laddar upp?
– Det finns en grupp danska forskare som har etablerat uttrycket ”Gutenbergparentesen”. Före tryckpressen byggde all vår kultur på delning – vi berättade för varann, vi sjöng och spelade. Sedan under en period på femhundra år gick det att låsa in berättelserna och sälja dem. Anta att den digitala revolutionen är slutparentesen för detta och att vi nu går tillbaka till en kultur av ett ständigt delande från människa till människa – är inte det en otroligt fascinerande tanke?