I Håstad, en liten by norr om Lund, har tre föräldrar samlats för att prata om just det här. Om mina, dina – och allas – barn. Och om det gamla ordspråket: Det krävs en hel by för att fostra ett barn.
Runt femtio barn bor i byn, många av dem stora nog att fritt springa mellan husen. De flesta känner de flesta, barn känner andras föräldrar, föräldrar känner andras barn. Och medan de vuxna suger på kräftstjärtar under byfesten leker ungar i olika åldrar Röda och vita rosen tillsammans.
Det låter som en idyll, och till stora delar är det just det, menar de.
– Tryggheten för barnen är fantastisk. Och vi vuxna hjälps åt, säger Bodil Sölve, som själv har tre barn mellan sex och tio år.
Skulle någon annans dotter få ett skrapsår i gruset hade de själva plåstrat om såret snarare än hjälpt flickan hem till föräldrarna.
– Ser jag att någon cyklar på vägen här borta till exempel, så skulle jag säga till. Direkt till barnet, men troligen hade jag även knackat på och pratat med föräldern. Jag tycker att vi alla har ett ansvar för barnen, säger Bodil Sölve.
Attityden i byn spelar roll, menar Johan och Åsa Lindelöf, som har två barn på sju och fem. De öppna dörrarna för både små och stora gör avstånden mindre. Även mentalt. Barnen vet att de kan be andra vuxna om hjälp och att det finns sätt att vara, tänka och leva som är annorlunda än de egna föräldrarnas. Och de vuxna känner fler barn än dotterns eller sonens närmaste kompisar.
– När mina barn är hemma själva vet de att det finns flera vuxna i husen runt om som de kan gå till om det är något, säger Bodil Sölve.
Med grannbarn som springer mellan hemmen öppnas familjelivet upp. Ibland möter regler andra regler, kräver diskussioner och jämkning. Oftast fungerar principen att det som gäller de egna barnen hemma också gäller kompisar på besök.
– När jag tänker på det där ordspråket så handlar det om barnens möjlighet att få inblick i andras familjer. De får se att det finns andra sätt att vara, familjen är ju annars ett litet och slutet system, säger Åsa Lindelöf.
Att bry sig om andras barn, barn överhuvudtaget, är på ett plan självklart för dem alla tre. Men frågan hur långt ansvaret sträcker sig finns det många svar på.
– Jag kan säga, korrekt, att man har ett stort ansvar. Jag har en bild av mig själv att jag ser barn jag möter i ögonen och lyssnar på dem. Jag tycker att man ska göra det. Dagligen tänker jag på att jag vill att mina barns kompisar ska veta vem jag är, att jag finns här. Sedan är det såklart beroende av hur man mår just den dagen, säger Åsa Lindelöf.
– Jag kan ärligt säga att jag tycker att det är jobbigt att ha barn som klänger på mig, säger Johan Lindelöf.
– Klängande barn håller jag med om. Men jag gillar att fika och prata med andra barn. Delvis, det måste jag erkänna, är jag intresserad för att mina egna barn mår bra av det, säger Bodil Sölve.
– Det behöver ju inte stå i motsatsförhållande. Man måste inte vara änglalik för att det ska räknas tänker jag, säger Åsa Lindelöf.
– Det händer att barn vill suga tag i en, barn som har speciella behov. Ibland känns det okej och då ser jag till att ge barnet extra uppmärksamhet, ibland inte, säger Bodil Sölve.
Det beror på så mycket. Till skillnad från i jobbet, Bodil Sölve och Åsa Lindelöf arbetar med barn, är det inte självklart att tiden och orken finns att öppna famnen alla dagar, menar de. En arbetsdag är lång och de egna barnen väntar därhemma.
Den småskaliga bygemenskapen gör det lättare att prata med en annan förälder om hans eller hennes barn, tror de. Men hur nära relationen är, att det känns bekvämt att prata, är avgörande. Hade det däremot handlat om ett barn som for riktigt illa tror de att förhållandet skulle kunna vara det omvända. De har inte behövt ställa sig frågan, men funderar nu över om inte vänskapen och lojaliteten skulle ha gjort steget att agera både svajigt och långt, och än längre om oron var så stark att det fanns anledning att göra en anmälan till socialtjänsten.
Vilken typ av familjekris som skulle kunna tänkas ligga bakom hade också spelat in, tror de.
– Är det en så kallat accepterad kris, en som upplevs förståelig, skulle jag gissa att många har lättare att rycka in, säger Bodil Sölve.
Att förälderns skuggor inte ska falla över barnet är oerhört viktigt, menar de. Ändå är det rätta och moraliskt riktiga agerandet inte alltid det självklara i praktiken, konstaterar de. Verkligheten är ofta så mycket svårare att navigera i.
– Skulle någon rent hypotetiskt, säg jag och Johan, balla ur på riktigt, på ett sätt som går långt utanför normen, är jag inte säker på att en anmälan på grund av oro för våra barn hade varit troligare här än i ett höghusområde. Det hade mycket väl kunnat vara skolan som larmade, inte grannarna. Kanske skulle baksidan av ett litet samhälle visa sig då, att man inte ska sticka ut, säger Åsa Lindelöf.