– Kontakten med överförmyndaren var så otrevlig att den förstörde glädjen över
vår väns generositet, säger Lars.
Han efterlyser rimliga krav på redovisning och mänsklighet i samarbetet med
barnens förmyndare.
– Vi miste en kär vän och var närmast chockade över att hon gett våra barn så
mycket pengar. Men vi hade inte trott att arvet skulle ge så stora bekymmer.
Det mesta sattes i en fond för framtiden, resten på ett bankkonto.
Femtonåringen skulle använda pengarna huvudsakligen till språkresor och
ibland till andra utgifter utöver det vanliga. Föräldrarna tog ut pengar en
till två gånger om året.
– I början anmälde vi uttagen i telefon till överförmyndaren som godkände dem
direkt. Men sedan fick vi en handläggare som vi tycker var övernitisk i sin
kontroll. Vi måste anmäla uttag skriftligen på blanketter som var så
krångliga att vi måste ta hjälp av bankens jurist. Redovisningen måste
stämma på öret.
Men ännu värre var, tycker Lars, den enligt honom spydiga tonen från
överförmyndaren.
– Det var som om hon missunnade vårt barn pengarna. Om vi hade tvingats till
flera sådana holmgångar hade vi nog gett upp.
Lars heter egentligen något annat