– Jag känner mig otillräcklig. Jag kan inte leva upp till den där
traditionella bilden.
Mormodern som alltid finns där, som alltid ställer upp.
– Egentligen ligger inget av det här på mina barnbarn, jag tycker själv att
jag har en bra relation till dem, utan på mina döttrar. Särskilt den ena.
Margret har två döttrar och två barnbarn. Alla bor i samma stad. Och
egentligen tycker hon själv att de alla kommer bra överens. Problemet är
bara de krav hon känner från sina barn.
– Jag känner att min dotter vill ha mer. Men jag vill hinna med mig själv
också.
Margret jobbar heltid, tränar tre gånger i veckan, träffar vänner och går på
olika kurser. På helgerna åker hon och hennes man till huset på landet och
då och då ger de sig av på långresor. Som i julas.
– Jag vet att min dotter blev besviken. Hon vill att jag ska ordna hela julen
hemma hos mig.
Mor och dotter har egentligen aldrig satt ord på den underliggande konflikten.
De motstridiga bilderna av hur en mormor borde vara – och hur mormodern vill
vara – hänger i luften.
– Vi tassar runt. Det är känsligt att ta upp och jag vill inte riskera något.
Ibland har jag tänkt att jag skulle söka professionell hjälp för att tackla
det på bästa sätt.
Ändå försöker hon umgås med barnbarnen varje eller varannan vecka. Och skulle
det krisa på föräldrarnas jobb ställer hon upp och hämtar på dagis.
– Helst skulle jag vilja träffa barnen mer spontant. Utan den här känslan av
press. Och utan att känna att jag behöver släppa annat som jag vill göra.
Margret lever med en annan man sedan många år som också har barnbarn som ska
hinnas med. Att de inte har samma biologiska barnbarn gör att hon känner sig
ensam i sin situation, och i sin skuld.
– Det hade varit annorlunda om jag varit pensionär. Men när jag blir det har
ju barnen blivit äldre och föräldrarna behöver inte avlastning på samma sätt.
Margret heter egentligen något annat.