Förutom granskningen av de åtta skolorna går hon även igenom 500 anmälningar till Skolinspektionen och Barn- och elevombudet för att se vad som föregått dem. I de cirka 200 fall hon redan tittat på kan hon skönja vissa mönster.
Från att mobbning och kränkningar setts som individuella, psykologiska eller biologiska problem hos eleven har samhället försökt flytta ansvaret högre upp.
Trots detta kan Antoinette Hetzler se en återgång till att skylla på den enskilda individen i de ofta omfattande skriftväxlingarna mellan föräldrar och skolledning.
– Jag har sett fall där man borde ha kunnat lösa problemen mycket snabbare och effektivare, till exempel bara genom att dela en klass några timmar varje dag eller ha olika tider för paus. Istället har konflikten accelererat. Parterna lyssnar inte på varandra utan fastnar i sina positioner. Skolan har följt alla handlingsplaner, satt in alla åtgärdspaket, gjort det den ska enligt lagen och är nöjd med det, oavsett om det funkar eller inte. Istället klagar man på barnet, vill ha en diagnos på det eller att det ska lösa problemen själv genom samtal hos kuratorn.
Enligt Antoinette Hetzler verkar det som om vissa skolor inte längre tar lika allvarligt på anmälningar.
– Skolpengen som skulle fungera som en kontrollmekanism och öka nivån på alla skolor genom att eleverna kan sticka från en dålig skola riskerar också att få motsatt effekt. Man får uppfattningen att de nästan räknar med att vissa barn ska byta skola och då blir de av med problemet.