Förälskelsen syns i blicken, i det pillemariska leendet och de yviga gesterna.
– Det var passion då. Och det är passion nu. Nu finns det dessutom mer kärlek. Kanske för att det har gått arton år, vi har hunnit med mycket på varsitt håll och blivit äldre, säger Bruno Soubzmaigne.
Det är så här: För tjugo år sedan pluggade Bruno Soubzmaigne arkitektur hemma i Frankrike. Samtidigt träffade han mamman till sina tre barn, en svenska, och de bestämde att han skulle flytta efter henne till Sverige och Lund så snart han var färdig arkitekt. Men de sista månaderna på skolan blev han blixtförälskad i en annan kvinna.
– Det var starkt. Men jag älskade min blivande fru också och stack till henne i Sverige. Vi hade det bra och vi fick våra tre barn. Men för två år sedan tog det slut och vi skildes.
Under alla år fanns bilden av den andra kvinnan levande i Bruno Soubzmaignes minne. Inte aktivt, men den fanns där.
– I vintras började jag fundera över mitt liv. Jag har fyllt femtio, men det är ingen femtioårskris, utan mer att man ibland backar undan och funderar över vad man gjort i sitt liv.
Funderingarna ledde fram till minnesbilden av kvinnan han lämnade utan att ta adjö av för så länge sedan.
– Det visade sig att min mamma kände hennes före detta svärmor och jag fick numret till henne.
I april lyfte han luren med skakig hand.
– Jag tänkte att hon kanske skulle skrika ”ass hole” till mig och slänga på.
Det gjorde hon inte. I över två timmar pratade de. Om livet, barnen de båda hade fått, skilsmässorna de gått igenom.
– Hon hade helt raderat mig ur sitt medvetande, som ett sätt att hantera sättet jag stack och bara lämnade henne på.
Efter ett par veckor satte sig Bruno Soubzmaigne på flyget ner till Paris. Med bultande hjärta och en påse croissanter i handen ringde han på dörren.
– Det var som att hamna arton år tillbaka i tiden. Hon var sig lik, äldre såklart, det är vi båda, men samtidigt var allt precis som när vi sågs sist.
Efter den dagen – och natten – har det varit de två. Varannan vecka åker Bruno ner i fem dagar, däremellan bor de på var sitt håll, i skilda länder. Så måste det förbli för barnens skull.
– Men vi skypar på morgonen, ringer varandra ett par gånger på jobbet, skypar på kvällen när vi kommer hem och en gång till för att önska varandra godnatt.