LUND.. – Jag tycker nästan inte att något är pinsamt så jag måste vara helt fel person att prata pinsamheter med, är det första komikern Marika Carlsson säger.
Eller just därför så rätt. Hur vågar man ta plats under strålkastarna, driva med sig själv och andra, utan att känna att det bara är dööö piiinigt (för att inte prata om hur pinsamt det är att bre på med vokaler)?
Sist hon kände pinsamheten hetta i kinderna var för över tio år sedan.
– Jag satt på toa på en långfärdsbuss, när en inbromsning gjorde att jag tappade balansen och trillade framåt så att mitt huvud slog mot dörren som for upp. Där stod jag böjd och bredbent med byxorna i knävecken inför de andra på bussen.
Men med byxorna uppe är det svårt att genera Marika Carlsson.
– Jag har väl en störd gen eller något som gör att jag inte förstår när jag har gjort bort mig.
Hon sitter i lobbyn på Grand Hotel i Lund, kolugn i väntan på kvällens show. Hon ska just fylla på sin tekopp när hon inser att det hon precis sagt inte stämmer fullt ut.
– Om jag hade hasplat ur mig ”Asså, sådana kannor är så sjukt fula” och det visade sig att du hade en likadan hemma, hade jag tyckt att det var pinsamt. Det är också en kommentar som är svår att reda ut eller skoja bort.
Men den typen av privata klavertramp gör hon sällan idag. Erfarenhetens försiktighet och fingertoppskänsla hjälper till att navigera runt möjliga tabbar, konstaterar i dag 38-åriga Marika Carlsson.
– ”Oj vad du rodnar!”, och den som rodnar den rodnar än mer, är en typisk klassiker innan man lär sig.
Att slippa pinsamhetsrysningar betyder inte att hon inte gör bort sig. Som orädd kvinna sticker hon ofta ut, märks och hörs. Hon snubblar, hasplar ur sig grodor och blottar okunskap minst lika ofta som alla andra. Skillnaden är bara att hon inte hänger upp sig på det. Tvärtom skrattar hon själv ofta först, högst och längst.
En
strategi?
– Inte medvetet i så fall.
Men, menar hon, pinsamhet är inte detsamma som att verkligen skämmas eller känna skam. Det är djupare känslor, förknippade med något man faktiskt gjort fel. Eller tabuämnen som inkontinens och prostatacancer som, trots att de verkligen inte borde göra det, väcker skam hos många.
– För mig är pinsamhet när man trampar i klaveret. Besvärande situationer då man önskar sig kunna försvinna med ett enkelt fingerknäpp.
Pinsamt är inte heller detsamma som generande, menar hon, även om det kan sammanfalla. Och generad kan hon bli, av nakenhet och ofrivillig intimitet.
– Den där svenska nakenheten, där hängpattarna slängs omkring och man ska duscha ihop på offentliga ställen, besvärar mig. Kanske för att intimiteten gör en sårbar, precis som sexuella situationer kan göra. Och tänker man ur ett pruttperspektiv är vissa saker, toaletter och pruttande då, säkert mer socialt accepterat för killar än tjejer.
Hon är noga med att inte ta för givet att andra har samma pinsamhetsinställning som hon själv. Som publiken i raden längst fram under hennes föreställningar. Medan vissa klarar en grov replik från Marika på scen, kan andra vilja sjunka genom golvet.
– Det är lite David mot Goliat. Jag har grym makt där uppe med min mick om jag hugger med en replik. Och ibland måste jag backa. Publiken har ju inte betalat för att bli hånad.
Samma sak med vännerna. Hon berättar om en av sina äldsta väninnor som oroar sig över att vara pinsam för allt möjligt, ofta saker som Marika Carlsson inte kan förstå. Men till skillnad från förr säger hon inte längre emot utan försöker lindra skämsfaktorn med mjuka, tröstande argument.
– Egentligen är det du själv som avgör hur det blir. Tycker jag att något är pinsamt, då blir det pinsamt. Och de där egna gränserna påverkar hur omgivningen i sin tur tar det.
Svettglansig hy och fuktfläckig rygg, typiska skämssaker för många, drabbar Marika Carlsson varje gång hon står på scen. Men pinsamt blir det aldrig.
– Jag gör en grej av det i stället. Skyller på att jag har mössa inomhus, säger hon och pekar på sin höga afrofrisyr.
Som barn var det inte heller mycket som generade henne och blyg har hon aldrig varit. Behövde familjen fråga om vägen, höra var toaletten låg eller vilken annan fråga som helst, var det Marika som skickades fram. När hon lämnade hemmet i Lund och flyttade till England som au pair, efter att ha gått ut med usla betyg i engelska, bestämde hon sig för att se till att tappa ansiktet så många gånger som krävdes för att lära sig att prata språket flytande.
Finns det någon
nackdel med att sak
na den där pinsamhet
sgenen?
– Jag kan i vissa situationer vara bufflig som person. Min skräck är att bli en sådan där typ som tar all plats.
Händer det att andr
a tycker att du gör
bort dig och uppleve
r pinsamhet å dina v
ägnar?
– Ja, det händer säkert. Min familj kan tycka lite ”inte ska du väl”. Men jag tar inte in det där, tycker bara att de är tramsiga. Fast jag kan tänka mig att det finns folk som ser pinsamhetskänslor som sunda, att de fungerar som en bra broms.
Har du al
drig upplevt dina fö
räldrar som pinsamma
, ens som tonåring?
– Faktiskt inte. Är helt omogen där. Jo, förresten, när min mamma solade naken i trädgården när jag var barn. Och så minns jag en gång när jag var runt 17 och cyklade omkull på hala löv här borta under tunneln. Hur jag tittade mig omkring för att se hur många som såg mig, och det var många, och tyckte ”guuud va piiinsamt!”.