"Mamma skrek jämt åt mig"

Artikeln om ”Charlotte” väckte starka läsarreaktioner. Hennes pappa vill inte ha någon kontakt. Flera som hört av sig har egna liknande erfarenheter som satt djupa spår.Det är inte bara pappor som inte vill veta av sina barn. Även mammor kan göra klart för sina barn att de är oönskade, även om de lever under samma tak, berättar Kerstin.

”Jag blev berörd av artikeln om pappan som inte ville vara pappa till sin dotter, men hajade till när jag läste svaret på frågan om mammor som inte vill vara mammor, när psykologen sade att hon inte stött på något sådant fall. Jag har själv en mamma som inte ville vara mamma, och smärtsamma erfarenheter från det.

Mina föräldrar var väldigt unga när jag kom till, helt oplanerat. De gifte sig brådstörtat och, har jag tänkt som vuxen, var nog panikslagna över att de väntade ett barn. Min pappa har berättat att min mamma inte ville befatta sig med mig när jag föddes, utan han fick ta hand om mig. Men han arbetade på dagarna, så det var på kvällarna han ställde upp. Min mamma var inte ens engagerad i vad jag skulle heta. Mitt namn bestämdes av min pappa och en annan släkting.

Hela min tidiga barndom minns jag som en svart förtvivlan. Min mamma skrek jämt åt mig: ’Inbilla dig inte att jag tycker om dig!’ eller ’Jag hatar dig! Du har förstört mitt liv! Det är ditt fel att jag är olycklig!’ Dagarna tillbringade hon mest med att gå omkring i lägenheten och tala med sig själv och älta gamla oförrätter. Några väninnor har hon aldrig haft, och efterhand bröt hon också med sina släktingar. Jag satt ensam i ett rum och försökte sysselsätta mig själv. Skolan blev min räddning. Det var underbart att gå iväg till ett ställe med en vänlig fröken, och att prestera bra i skolan blev mitt sätt att klara mig. Utan den hade jag gått under, det är jag övertygad om.

Senare fick jag en bror, och han behandlades bättre av min mamma. Som vuxen har jag tänkt att det verkar som om min mamma hela tiden såg mig som en rival om min pappas uppmärksamhet, ett slags rivalitet mellan kvinnor om en man, även om jag var hennes dotter. Det har inte blivit bättre sedan jag blev vuxen. När jag skulle gifta mig skrek hon åt mig hur mycket hon hatade mig, och hon önskade att jag skulle bli evigt olycklig och aldrig ha några vänner, eftersom jag inte ’var värd att ha några’. När hon fick veta att jag väntade barn sade hon: ’När man får barn är livet förstört.’ Hon har heller aldrig brytt sig om sina barnbarn.

Jag uppfattar henne som en kvinna som verkligen inte ville ha barn. Hon är intresserad av ett vackert, välstädat hem, av materiella ting, men inte av människor. När jag som vuxen frågade mina föräldrar varför de inte skilt sig kunde de inte svara. De verkar ha sett skilsmässa som ’något för överklassen’, vanligt folk ur arbetarklassen skilde sig inte. Min pappa insåg nog inte hur illa min mamma behandlade mig, för de elakaste sakerna sade hon bara när inte han var hemma. Han blev mycket upprörd när jag en gång talade om för honom vad hon sa till mig, men gjorde inget åt det. Jag tror inte han ville se sanningen, och det ville inga andra heller. En äldre släkting som jag som vuxen talat med hade anat att jag inte hade det lätt, men inte förstått hur illa det var.

Min pappa är död nu och jag har ingen kontakt med min mamma. Jag lever som vuxen i en lycklig familj och har ett intressant arbete, vänner och fritidsintressen, så mitt liv har blivit bra. Jag har gått i samtal hos en psykolog vilket har hjälpt mig mycket, men minnena från uppväxtåren finns givetvis kvar. Jag är övertygad om att det finns fler mammor som inte vill vara mammor.”

”Barn har inte rätt att träffa sina föräldrar”

”Jag har själv ett sjuårigt barn som är bortvalt av sin far. Vi var gifta och hade varit så ett antal år. Tänkte på att det låter så enkelt när det står att relationen är konfliktfylld, så därför finns det ingen kontakt. Så lätt att gömma sig bakom dessa ord när barnet får sitta emellan.

Min före detta man träffade en annan kvinna och har sedan dess inte haft någon kontakt med barnet. Inte heller någon i hans släkt. Jag har till och med försökt få honom att träffa barnet med hjälp av tingsrätten. I utredningen står det att ’han kanske vill träffa barnet när barnet är 9–10 år’.

Föräldrar har rätt att träffa sina barn, men barn har inte rätt att träffa sina föräldrar. Jag tycker detta är så fegt och är rädd för vad detta skall leda till när barnet blir äldre. Därför var det så bra att läsa artikeln om ’Charlotte’.”

”När han lovat höra av sig gör han det inte”

”Min pappa träffade jag senast när jag var 15 år, på min födelsedag. Jag fick ett halsband i guld. I dag är jag 26. Han har alltid varit lite känslokall och bryr sig inte riktigt. När han lovat att höra av sig, så gör han inte det. Jag har bara träffat honom tre gånger sedan jag var runt sju år. Om han vägrar vet jag inte, snarare kanske han försöker lite tafatt, men kan inte. Han har tidigare varit kriminell och misshandlade min mamma när jag var väldigt liten.

Jag har träffat många psykologer om psykiska problem jag haft under hela min livstid. Min pappa har nog definitivt påverkat, för jag har svårt att få kontakt med manliga vänner i dag, särskilt att finna intresse i att behålla dem. Det tog lång tid innan jag faktiskt insåg att han kan ha varit orsaken till det. De jag har nära bekantskap med är tjejer, det är märkligt att det fungerar så, och hur man blir påverkad i barndomen.

I dag struntar jag helt i honom. Han hör ändå inte av sig. Och inte verkar han bry sig heller.”

… till Malena Åsard, barnpsykolog, om föräldrar som inte vill veta av sina barn: 3

1Hur påverkar det ett barn att en förälder tar tydligt avstånd från det?

– Varje barns historia är självklart unik, men det finns en stor risk att självkänslan påverkas negativt av att bli bortvald av en förälder, oavsett om föräldern är helt frånvarande eller som i Charlottes fall lever med barnet men verkar oförmögen att älska det.

Det är svårt att förstå hur en förälder kan välja bort sitt barn, men en förälders kärlek bygger på både en vilja och en förmåga att engagera sig i barnet: att nyfiket och lyhört lära känna barnet, och anstränga sig för att ge det en trygg tillvaro samt en stark känsla för barnet som gör att man sätter sina egna behov åt sidan.

Att en förälder inte reder ut detta kan bero på till exempel personlighetsstörning, psykisk sjukdom, missbruk, som ger bristande empati och en oförmåga att sätta sina egna behov åt sidan. I några fall jag stött på har konflikten mellan föräldrarna varit så destruktiv att det lett till att en förälder försvunnit ur barnets liv.

2Gör det någon skillnad för barnet om det är pappan eller mamman som inte vill ha kontakt?

– Det som spelar mest roll är vilken eventuell relation barnet haft till föräldern innan. Har föräldern varit en viktig person för barnet leder det också till en sorg och saknad. Har föräldern aldrig funnits där för barnet är det oftast ovissheten som är mest svår att hantera.

Kanske är det mer stigmatiserande med en mamma som väljer bort ett barn, det är trots allt fortfarande betydligt vanligare med frånvarande fäder.

3Hur bör den andre föräldern agera för att stödja barnet på bästa sätt?

– Genom att låta barnet prata om den frånvarande föräldern, och tillåta barnets alla känslor, både ilska och saknad. Föräldern ska svara på frågor i den mån det finns svar att ge, och försöka att inte låta egna negativa känslor för den frånvarande föräldern påverka barnet för mycket.