MALMÖ. Sex kvinnor runt ett bord. Alla har de flytt från Somalia under de senaste två åren. De har sett älskade dö. De har tvingats lämna sina barn kvar, i hopp om att en dag kunna återförenas.
– Ibland har jag svårt att äta. Doften kan påminna om lukten av blod, doften av lik, säger Mona, 31. Jag kan inte sudda bort bilderna. Som en dag, en missil exploderade inne i huset. En kvinna och hennes lille pojke, min kusin, dog omedelbart. Den andra kvinnan höll sig krampaktigt fast i mitt ben, hennes eget ben var bortsprängt. Inte förrän tre dagar senare lade jag märke till att mina kläder var helt blodiga. Att jag hade splitter på benen.
Först i säkerhet i Sverige kommer chocken, insikten om vad de faktiskt har varit med om, menar de.
– I Somalia tränger man bort allt. Och skulle man ha jämfört sina problem med andras, så var de ingenting. Inte så länge man faktiskt levde. Man är nästan känslomässigt förlamad. När man sedan kommer hit och inte längre ser döda människor kommer tankarna och bilderna, säger Mona.
De andra nickar. Sedan i höstas är de inskrivna på Röda Korsets mottagning, och varje vecka träffas de för gruppbehandling hos Yassin Ekdahl och de andra i traumateamet. En kvinna blev ditkommenderad av sin handläggare på Migrationsverket, flera har kommit efter att de hört Yassin Ekdahl föreläsa.
Att träffa en psykolog som talar det egna språket är avgörande, menar kvinnorna. Någon som förstår hela språket, inte bara det verbala utan i lika hög grad det kroppsliga, kulturella och symboliska. Som kan erbjuda hjälp att bena ut känslor och lösa upp traumaknutar, och samtidigt vara en sorts känslomässig tolk.
– Tidigare kunde jag inte gå och lägga mig. Bilderna av mina näras döda kroppar slutade inte att visa sig för mina ögon. Nu har jag lättare att slappna av, säger Koos, 43, och fortsätter:
– Självklart går ryktet om att jag är galen nu, men jag bryr mig inte om det.
För att fler ska våga söka sig till vården krävs kunskap, menar de. Från båda håll.
– Eftersom vi inte litar på psykologer hade det varit bra om de förklarade vad det är de faktiskt gör. Att det finns etiska regler, att man inte får ge sprutor och mediciner hur som helst. Fakta som svar på fördomarna, säger Mona.
De tycker också att svensk vårdpersonal borde lära sig mer om vad det innebär att ha levt i ett krigshärjat land som Somalia. Om de trauman och den skräck de nästan uteslutande bär på.
– Jag önskar att läkarna hade tålamod. Kanske vågar man inte berätta vad man har varit med om vid första besöket. Därför är det viktigt att få träffa samma läkare flera gånger så att man kan bygga upp ett förtroende, säger Ayaan, 19.
Hibo berättar om kvinnan hon tidigare delade bostad med. Som varnade henne för att gå till mottagningen ”för galna människor”.
– Men jag gick ändå. Och efter ett tag såg hon att jag mådde lite bättre och började till och med ställa intresserade frågor. Nu försöker jag ge alla somalier jag träffar information.
Kvinnorna heter egentligen något annat.