Som Sydsvenskan skrev nyligen är det allt fler som långpendlar till jobbet.
Enligt familjerådgivare är det i de flesta fall män som är borta i veckorna
och kvinnor som får sköta allt på hemmafronten. Något som kan tära rejält på
relationerna.
När Sara Cronberg läste detta ville hon gärna belysa hur det är när
situationen är den omvända.
– En god mor förväntas vara hemma med sina barn, säger hon. Det har historiska
och strukturella orsaker. Men egentligen spelar det ju ingen roll om det är
mamman eller pappan som tar huvudansvaret. Det viktiga är att det finns en
människa som är nära.
Hon bor med sin make och två barn, fem och två år gamla, på landet utanför
Smygehamn. Men han jobbar i Malmö, och hon där uppdragen finns vid de större
teatrarna runt om i Sverige och Danmark. Nyligen avslutade hon tio veckors
arbete vid Göteborgs stadsteater.
En uppsättning innebär i genomsnitt tre månaders förberedelser på hemmaplan
och sedan ett par månaders repetitioner på plats fram till premiär.
Tidigare bodde familjen i Stockholm och då regisserade Sara Cronberg bland
annat ”Häxjakten, ”Brott och straff”, ”Hedda” och ”Bubblorna i bäcken” vid
Malmö stadsteater. Hon pendlade till Skåne när hon var höggravid med både
första och andra barnet.
– Andra gången frågade min barnmorska: ”Men hur ska du göra då? Vem tar
barnet?” Hon tänkte inte på att det fanns en pappa kvar hemma. Jag födde
fyra dagar efter premiären.
En annan reaktion hon mött är att vänner och kollegor föreslår att hon ska ta
med sig barnen.
– Men det skulle ju vara konstigt att ta dem från dagis och sina invanda
rutiner, och sedan dessutom ifrån sin pappa. Om barnen gick i skolan skulle
det ju absolut inte gå. Sådant hade folk inte ens kommit på att fråga om det
var mamman som var hemma.
Hur löser familjen det då praktiskt?
– Min man har ett vanligt 8–5-jobb, så barnens farmor hjälper till med
hämtningar på dagis. Jag tror på att man måste bygga nätverk och inte
försöka klara allt själv som många gör. Men min man sköter förstås allt som
krävs hemma.
När hon repeterar bor hon i en teaterlägenhet och jobbar närapå all sin vakna
tid under veckorna. Via telefon och Skype har hon kontakt med barnen.
– Det är klart att jag ibland har dåligt samvete inför barnen och funderar
över om det ska vara så här alltid. Men jag försöker tänka rationellt.
Långpendlingen har också sina fördelar, menar hon.
– Man kan koncentrera sig fullständigt på jobbet i veckorna när man slipper
handla mat och hämta och lämna på dagis. Och barnen knyter an till den
förälder som är hemma.
När hon utbildade sig vid Statens teaterskole i Köpenhamn för drygt tio år
sedan reflekterade hon inte över hur det skulle fungera att kombinera
regissörsjobbet med att ha små barn.
Så länge hon levde själv fungerade det bra att resa runt, men när hon blev
förälder gick det upp för henne varför yrket traditionellt varit så
mansdominerat.
– När en manlig regissör varit borta har det ofta funnits en kvinna bakom som
kanske jobbat halvtid. Men i Sverige finns det i dag många unga kvinnliga
regissörer, så jag tror att det behövs en debatt kring de villkor vi jobbar
under och vilka krav vi kan ställa för att kunna kombinera jobb och barn.
Hennes råd till kvinnor som vill satsa på yrken som innebär mycket resor är
att skaffa ett bra nätverk på hemmaplan, prata igenom det hela noga med
livspartnern och känna efter om man har orken.
Själv har hon aldrig funderat på att byta jobb.
– Det är ju det här jag är utbildad till, det jag vill göra. Och jag brukar
tänka att om jag hade ett vanligt heltidsjobb skulle jag heller inte träffa
mina barn så mycket. Nu är jag ju faktiskt hemma i långa perioder med dem
emellan, vilket känns lyxigt.