LUND. Lundabon Carina Hemborg blir svårt sjuk i anorexi 1989 och inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning. Hennes ångest ökar. Fyra år efter att hon sökt hjälp för sin anorexi skär hon sig för första gången.
Inte förrän hon kommit i kontakt med DBT-teamet i Lund under 2006 börjar Carina Hemborg bli bättre.
2009 skrivs hon slutligen ut och friskförklaras – efter tjugo års sjukdom.
– Jag åkte in och ut på sjukhus. Jag har legat på intensiven efter svåra självförvållade skador och varit inlåst enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, fler gånger än jag kan komma ihåg, säger hon.
Inom vården prövar man alla möjliga behandlingsmetoder för att försöka hjälpa Carina Hemborg – psykoterapi, kognitiv beteendeterapi och olika mediciner.
– Jag träffade en psykolog men det var helt fel behandling för mig. Han ältade bara det gamla och inte det jag upplevde i nuet, berättar hon.
Under 2006 får hon även elchocker, så kallad ECT-behandling, för att minska ångesten och självskadeimpulserna.
– Mellan januari och juli 2006 fick jag 59 stötar i följd. Det var fruktansvärt hemskt.
Elchockerna leder till att Carina Hemborg får en minneslucka på ungefär tio år. När hon inte får svälta sig och blir tvångsmatad så skär hon sig för att dämpa ångesten. Hennes sjukdomstillstånd blir värre och värre.
– Jag var förtvivlad, det var så mycket ångest och jag visste inte vad det var för fel på mig. Ingen trodde heller att jag någonsin skulle bli frisk, företagshälsovården sade att jag förmodligen aldrig mer skulle kunna komma tillbaka till mitt arbete. Det var smärtsamt, berättar hon.
Vändningen inträffar när Carina Hemborg kommer i kontakt med just DBT-behandlingen och teamet på vuxenpsykiatrin i Lund.
– Jag kommer ihåg att jag var inlåst på en avdelning efter de där elchockerna 2006. Den ansvariga läkaren på avdelningen hade varit på en föreläsning som handlade om DBT. Hon föreslog att jag skulle pröva den behandlingen, jag hade ju redan gått igenom allt annat som fanns och hade inget att förlora.
När hon träffar terapeuten Anita Linnér och DBT-teamet i Lund får hon slutligen diagnosen borderline med självskadebeteende, efter drygt sexton års sjukdom.
– DBT-behandlingen gör en inte frisk automatiskt. Man måste vara motiverad och vilja förändra sitt liv och beteende. Jag satte upp som livsmål att komma tillbaka till mitt arbete som förskollärare. Det arbete som företagshälsovården i ett tidigare skede sade att jag skulle säga upp mig från, säger Carina Hemborg.
Hon skriver ett kontrakt med Anita Linnér om att hon ska anstränga sig hårt för att komma tillbaka till livet. Alla framsteg samlar hon på papper i en pärm tillsammans med kontraktet. Det första riktigt stora genombrottet kommer efter sex månader. Då slutar hon skära sig själv.
– Processen tog till slut tre år. Innan handlade det bara om att överleva men nu lever jag verkligen. Fast mitt tillfrisknande har varit tufft, både för mig själv och för mina anhöriga. Man får ingenting gratis.
I dag försöker Carina Hemborg ta igen de tjugo år som sjukdomen tagit från hennes liv och hitta en balans. Hon bär ständigt med sig sin pärm från DBT-teamet. Det är en konst att hålla fast vid det hon lärt sig, berättar hon. Ibland kommer fortfarande ångestfyllda tankar och självskadeimpulser.
– Det finns inte på kartan idag att jag ska skada mig själv. Jag vill inte hamna i det träsket igen. Jag kallar det så och det är en bra liknelse. Man sjunker och sjunker, det är fruktansvärt.
Att psykiatrin i Lund nu utökar DBT-teamet med ytterligare tjänster ser Carina Hemborg som något väldigt positivt.
– Det är suveränt bra om man kan hjälpa fler människor så som man hjälpte mig.