MALMÖ.. Resväskan står nästan färdigpackad på golvet. En rosa prinsessklänning, knäckebröd och Dumlekolor. Den femåriga dottern har varit väldigt specifik i sina önskningar om vad mamma ska ta med sig till henne och hennes treårige lillebror.
Vi träffas dagen innan Emma ska ta flyget till Tunisien. Intervjun avbryts då och då av mobilsamtal från advokater.
– Ursäkta, men det här måste jag ta, säger hon.
Det som började som en kärlekshistoria för snart femton år sedan har blivit en dramatisk vårdnadskamp.
När hon berättar om bakgrunden stockar sig rösten emellanåt och den klara, pigga blicken grumlas av tårar.
Hon har inte haft barnen hos sig på nästan nio månader. Dagisplatserna är uppsagda. Bvc-kontrollerna inställda. Det kommer inget barnbidrag. Leksakerna ligger orörda i barnens rum.
– Jag går här på gatorna och känner mig bara tom. Jag har en konstant oro i hela kroppen. Saknaden och sorgen finns där hela tiden. Jag har jättefina vänner och familj, men känner ingen lycka.
Emma och barnens tunisiske pappa träffades och bodde ihop utomlands under några år. När Emma började plugga i Sverige fortsatte de relationen på distans. De gifte sig och fick barn.
Föräldrarna hade gemensam vårdnad, men hela familjen var tillsammans endast under ett par längre perioder per år. Barnen bodde hos Emma i Malmö.
När paret i vintras beslöt sig för att gå skilda vägar ville barnens pappa vara med dem själv under en kortare semester i landet där han arbetar. Emma såg inget konstigt i det. Tvärtom tyckte hon det var positivt eftersom hon önskat att han skulle engagera sig mer i barnen.
Men exmaken tog med sig barnen till sitt hemland Tunisien där han sedan lämnade dem hos deras farmor. Enligt Emma förklarade han sitt agerande med att han vill ha kontroll över barnen för att garantera dem en god, muslimsk uppfostran. Han var också rädd att hon skulle begära ensam vårdnad i Sverige och genom falska anklagelser försöka stoppa honom från att komma in i landet.
– Det finns kanske kvinnor som gör så, men det hade aldrig föresvävat mig. Jag har kanske varit väldigt naiv, men jag försöker att inte se det han gjort som en ond handling, utan något som bottnar i fördomar om mig och andra västerländska kvinnor.
I Tunisien begärde och fick exmaken ensam vårdnad om barnen.
– Normalt får kvinnan vårdnaden där, men inte om hon inte är tunisisk medborgare och kan bevisa att hon kan stanna i Tunisien, säger Emma. De tar ingen hänsyn till att barnen bara bott i Sverige förut och inte kan arabiska. De menar att barn är anpassningsbara.
Men enligt tunisisk lag har Emma en viss umgängesrätt. Och denna har hon utnyttjat. Hon har varit i Tunisien och träffat barnen två gånger tidigare. Mer än så har hon inte haft möjlighet till av ekonomiska skäl eftersom hon studerat.
Ända sedan barnen togs ifrån henne har hon haft svår ångest, ofta legat sömnlös och tappat aptiten. När hon var klar med sin utbildning i somras ville en läkare sjukskriva henne för depression.
– Men jag kan inte få sjukpenning om jag reser iväg. Och jag kan inte få a-kassa om jag inte kan ta ett jobb här. Och hur skulle jag kunna arbeta när jag vill vara med mina barn. Jag tycker det borde finnas någon form att ekonomisk hjälp i en sådan här situation.
Hittills har hon klarat sig tack vare stöd från familj och vänner. Från Sverige har hon kunnat hålla kontakten med barnen via telefon och Skype. Men efter sommaren kände hon att det inte längre räckte.
Nu reser hon iväg på obestämd tid.
– Jämfört med andra har jag det rätt bra som vet var mina barn är och får se dem. En del har sagt att jag får försöka jobba här och åka ner till dem på ledigheter. Jag kanske inte mår bra där heller, men jag gör det här för barnens skull. Just nu har de ingen förälder alls hos sig. Genom umgängesrätten har jag i alla fall en möjlighet att ge dem en viss trygghet, de ska åtminstone känna att jag är i närheten. Hur ska de annars tolka min frånvaro?
Emma hoppas få träffa barnen någon dag i veckan. Hon är beredd att bosätta sig i Tunisien och ska försöka hitta ett jobb där.
– Jag vet inte hur mina framtidsutsikter ser ut. I Tunisien kan jag inte jobba med det jag är utbildad till, arbetslösheten är hög och de prioriterar förstås sina egna. Jag får ingen pension, inga bidrag och det är svårt att vara ensamstående kvinna i ett sådant land. Det är tur att jag kan språket.
Hon vågade först inte ta upp kampen om barnen av rädsla för att exmaken skulle försöka stoppa all kontakt. Men nu har hon anmält ärendet till utrikesdepartementet och fått hjälp av svenska ambassaden att hitta en tunisisk familjerättsadvokat.
Eftersom Tunisien inte har anslutit sig till Haagkonventionen om internationella bortföranden av barn kan svenska myndigheter inte ingripa för att få barnen återförda. Men advokaten har hjälpt henne att överklaga vårdnadsbeslutet. Hennes hopp är att domstolen tar hänsyn till att pappan inte finns i landet.
– Om det finns en mamma som vill vara med dem varje dag, borsta deras tänder och lägga dem, varför kan de då inte få vara med henne? Hans familj är jättegullig, men hans mamma är gammal och orkar inte riktigt med.
– Jag vet inte vad jag riskerar, men jag kan inte bara ge upp barnen. Annars kanske de kommer att undra varför jag ingenting gjorde.
Emma heter egentligen något annat.