”Jag vet inte ens vilken dag jag är född”

BARCELONA. Det är den sjätte januari 2006. Mörkret faller utanför sjukhuset San Antonio Abad i kuststaden Vilanova i la Geltrú inte långt från Kataloniens huvudstad Barcelona i Spanien.

I en av sjukhussängarna ligger 81-årige Juan Moreno. Han vet att han snart kommer att dö. En blodpropp i lungan gör det allt svårare för honom att andas och smärtan i bröstet är outhärdlig.

Vid dödsbädden s tår hans son Juan Luis Moreno och tittar oroligt på sin pappa, som blir svagare och svagare för varje minut som går. I den stunden bestämmer sig fadern för att lätta sitt hjärta för sin son och avslöja hemligheten som tyngt honom i nästan 36 år.

Juan Moreno ber sonen att sätta sig bredvid honom. Med kraftlös röst säger han: ”Min son, din mamma och jag köpte dig år 1969 för 150 000 pesetas från en katolsk präst och en nunna på en klinik i Zaragoza.”

– Sedan den dagen har allt förändrats. Hela mitt liv är byggt på en lögn, säger Juan Luis Moreno.

De illega la adoptionerna sägs ha inletts i slutet av 1930-talet efter det spanska inbördeskriget. Francoregimen tog helt enkelt barn från republikanska mödrar och placerade dem hos regimvänliga familjer. Många av kvinnorna satt i fängelse på grund av att de var motståndare till diktatorn.

Men barn fortsatte att försvinna även efter Francos död. Det fanns inte längre någon politisk eller ideologisk förklaring bakom – bara pengar att tjäna på barnhandel. Det finns fall rapporterade ända fram till 1990-talet och de flesta har en koppling till den katolska kyrkan.

Förr styrdes sjukhusen i Spanien av kyrkan. Föreståndaren var en katolsk präst och många av sjuksköterskorna var nunnor. De hade långa väntelistor över par, oftast barnlösa, som ville adoptera. Offren var vanligen unga, ensamstående kvinnor.

Den där kvällen på sjukhuset berättade Juan Luis Morenos pappa ännu en hemlighet: barndomsvännen Antonio Barroso hade också köpts av sina föräldrar.

– Inte nog med att min pappa var döende, det visade sig även att han inte var min biologiske far. Han hade köpt mig. Och hur skulle jag tala om för min barndomsvän som jag inte hade pratat med på tio år att han var som jag? frågar sig Juan Luis Moreno högt med en uppgiven blick som ser ut att ta honom tillbaka i tiden.

Som liten hade han aldrig undrat över om hans mamma och pappa var hans biologiska föräldrar eller inte. Men ju äldre han blev desto mer såg han olikheterna mellan sig själv och föräldrarna.

Antonio hade däremot alltid misstänkt att hans mamma och pappa inte var hans biologiska föräldrar. Men föräldrarna nekade alltid. För att slå bort sin sons misstankar berättade modern till och med för honom om förlossningen – om smärtorna och sammandragningarna – trots att hon aldrig hade varit gravid.

I hans födelseattest stod det att hans föräldrar var hans biologiska föräldrar. På den tiden fanns det inget annat sätt att få veta sanningen.

– Juan Luis ringde till mig och sa att vi måste ses, han hade något att berätta för mig. Något som skulle komma att förändra mitt liv för alltid, berättar Antonio Barroso.

– Jag har ju alltid haft det här i mitt huvud. Mina klasskompisar brukade skrika efter mig i skolan att jag var adopterad. Jag minns nätter när jag var runt nio år gammal, då jag grät mig till sömns för att jag kände mig annorlunda och mindre värd än alla and­ra, fortsätter han.

Ef ter samtalet bestämde sig vännerna för att göra DNA-tester – båda två var negativa, deras mammor var inte deras biologiska mammor. Juan Luis Morenos mamma lever fortfarande och Antonio Barrosos mamma dog för fyra månader sedan, men mödrarna har inte gett några ingående förklaringar.

Men saker och ting började falla på plats för Juan Luis och Antonio. När de var små åkte de åtta somrar i rad tillsammans med sina familjer till Zaragoza, trettio mil inåt land från sin hemstad vid kusten. På sommaren var där outhärdligt när solen stod som högst. De två vännerna sparkade fotboll på torget Del Pilar om dagarna. Deras pappor brukade alltid försvinna en dag under vistelsen. Och de två unga pojkarna frågade sig alltid varför.

– För att betala för oss, men det förstod vi ju inte då, förklarar Juan Luis Moreno.

A tt köpa ett barn på den tiden kostade mellan 150 000 och 300 000 pesetas (drygt en miljon svenska kronor på den tiden), den som hade mer pengar betalade mer. Många gjorde som Juan Luis och Antonios föräldrar och betalade på avbetalning.

När barndomsvännerna hade fått reda på sanningen om sina föräldrar gjorde de flera anmälningar, bland annat för att deras föräldrar står som biologiska i deras födelseattester.

– Ingen lyssnade på oss, jag tror att det beror på att det finns många viktiga personer i Spanien som inte vill att det här ska komma ut, säger Juan Luis Moreno.

Då bestämde de sig för att ta saken i egna händer. De startade Anadir – en förening för dem som påverkats av olagliga adoptioner. Föreningen fick mycket uppmärksamhet i medierna och helt plötsligt gick Juan Luis och Antonios telefoner varma.

De t visade sig att de inte var ensamma. Spanien var fullt av döttrar och söner som letade efter sina mammor och pappor, föräldrar som letade efter sina barn och syskon som letade efter sina bröder och systrar. Omfattningen av barnhandeln hade inte varit känd tidigare. Advokater som har specialiserat sig i frågan hävdar att det kan finnas drygt 300 000 fall.

Under Anadirs första möte svämmade lokalen över av stulna barn och berövade föräldrar med berättelser som fick tårarna att rinna. På många sätt påminde historierna om varandra.

Många mödrar vittnade om att de sövdes ner när de skulle föda. När de sedan vaknade upp berättade nunnorna för dem att deras barn hade dött, men de fick inte se fostret. De som hade fått se sitt barn minns en kall kyss eftersom de på vissa kliniker hade ett nedfryst foster som de visade för föräldrarna. Gravar har öppnats och de har varit tomma eller innehållit ben från en annan människa.

Anadir har up prättat en DNA-bank som sedan starten har lett till fem återföreningar mellan barn och biologiska föräldrar. Antonio Barroso hoppas på fler. Han arbetar i dag på heltid i föreningen. Han säger att det är svårt, att de spanska politikerna ignorerar dess arbete. De skulle behöva ekonomisk hjälp till privatdetektiver, advokater och psykologer.

– Jag vet inte ens vilken dag jag är född. Det som tar död på dig är att inte veta sanningen. Vi vill veta vad som hände, var vi kommer ifrån. Att tvivla är det värs­ta, säger han.