Shahnaz var 10 år när det började pratas om det i familjen. Hon skulle giftas bort med en arton år äldre släkting.
– Han var ful och dum, han slog sina systrar. Jag avskydde honom. Tankarna på det gav mig panikkänslor. Jag grät och vägrade äta.
När hon kom i puberteten och fick bröst försökte hon dölja det på alla sätt av rädsla för att familjen skulle tycka att hon var giftasmogen.
– Jag var 13 år då jag fick mens, men jag berättade inget ens för mamma utan klippte ut tygbitar och försökte ta hand om det själv.
Bröllopsplanerna blev satta i verket när hon var 16 år. Trots motviljan kände hon inte att hon hade något val. Det var tidigt 1970-tal och familjen bodde i ett flyktingläger i ett arabiskt land.
– Nästan alla flickor blev bortgifta, det var så man gjorde. Det talades aldrig om tvång. En del blev lyckliga. Men att jag skulle behöva gifta mig med just den här mannen kändes grymt. Det var en ofattbar kränkning.
Släktingen, som flyttat till Sverige, hade lånat ut pengar till pappan. Skulden skulle kvittas mot Shahnaz.
– Jag blev såld. Pappa trodde nog att jag skulle bli lycklig och jag älskade honom, så jag tänkte att jag gör det för hans skull. Men redan då tänkte jag att jag en dag skulle bryta upp.
På bröllopsnatten tog maken hennes oskuld med våld. Misshandeln och våldtäkterna fortsatte i Sverige. Han var sjukligt svartsjuk och ville ha total kontroll över henne. Under de två första åren kunde hon inte gå ut själv.
– När han var på jobbet låste han in mig i lägenheten.
Shahnaz tvingades gå i slöja, något hon aldrig gjort i sitt hemland. Hennes familj var muslimsk, men inte särskilt religiös.
Paret fick sitt första barn efter ett år. En dotter.
– Det var han missnöjd med, men det stärkte mig på något sätt. Jag tänkte att vi var två mot honom och jag hade en orsak att kämpa.
Det blev fler barn och med dem kom Shahnaz ut och fick kontakt med barnmorskor, förskolepersonal och lärare. Men hon vågade inte öppna sig för någon, än mindre anmäla sin man till polisen. Han hotade med att slå ihjäl henne eller ta barnen.
Men hon fick börja studera och så småningom även arbeta, även om han fortsatte att övervaka henne.
När äldsta dottern var 13 år började maken kontrollera även henne. Hon fick inte prata med killar, duscha i skolan eller gå hem till kompisar. Och han började tala om att gifta bort henne i det gamla hemlandet.
– Men jag vägrade, tänkte att det här får inte drabba henne också.
Shahnaz familj anade aldrig något. Det var svårt att resa och att hålla kontakt via telefon. Men när hennes bror efter många år kom på besök var det uppenbart för honom vad som pågick. Hon berättade. Han uppmanade henne att gå till polisen, vilket hon gjorde.
Maken blev dömd och straffad. Hon och barnen fick skyddat boende och hjälp med nya identiteter.
I dag bor Shahnaz i en annan del av landet. Hon är fortfarande rädd och mår psykiskt dåligt, men gläds åt att det går bra för barnen.
– Jag har uppfostrat dem till fria människor och de är lyckliga.
Hon skriver en bok för att hjälpa andra. Det är ofattbart att det finns flickor som är uppväxta i Sverige men ändå gifts bort mot sin vilja, tycker hon.
– Det är nästan ännu värre än det jag var med om. Där jag bodde som barn visste man inget annat.
Föräldrarna ska straffas, tycker hon. Tjejerna råder hon att protestera och söka hjälp. Det är bättre att försöka stoppa giftermålet än att försöka bryta upp efteråt, menar hon. Hon tror att de flesta föräldrar skulle lyssna på sina barn om det ställs på sin spets.
– Visst finns det säkert flickor som skulle råka illa ut, men jag levde inte i en hederskultur. Hade jag sagt nej hade min pappa aldrig dödat mig.
Shahnaz heter egentligen något annat.