”Vi har faktiskt skitkul!”

Kent Dickman tycker det är rena nöjet att handla med barnen. Han är beroende av deras hjälp eftersom han är rullstolsburen och han tror att det är just det, att de känner sig behövda, som gör att det inte är några problem att ha med dem i affären. Tvärtom.

Efter artiklarna om utmaningen för föräldrar att göra inköp när barnen är med hörde Kent Dickman av sig till tidningen. Han ville ge en annan bild av hur det kan vara.

Barnen Erik, 15, och Louise, 10, har varit till stor hjälp för honom ända sedan de var små. Och turerna till matbutiken har alltid blivit något av ett äventyr.

Så hur gör de då? För att få reda på det hängde vi med honom och Louise på en runda mellan hyllorna och frysdiskarna på Ica Maxi Toftanäs.

På handikapparkeringen hjälper Louise Dickman sin pappa med att få ut rullstolen ur bagageutrymmet. Kent har haft ms (multipel skleros) i tjugo år och därför är det svårt för honom att stödja på sitt ena ben. När han satt sig och puttat in kryckorna under stolen rullar de iväg in i det stora varuhuset.

– Att handla i stora matbutiker eller på köpcent­er är i regel alltid okej, de är oftast i ett plan eller så finns det hiss och så är det gott om utrymme överallt, säger Kent Dickman. Det beror ju på att de riktar sig till barnfamiljer och de ska ju kunna komma fram med sina barnvagnar.

Mindre butiker i centrum däremot undviker han eftersom det ofta finns trappor som hindrar. En del har lösa ramper de kan lägga ut, men han tycker inte att han ska behöva be om det. Tillgänglighet ska vara en självklarhet, menar han.

Matinköp är alltså oftast inget problem, men han kan inte storhandla. Det gör hustrun Lisbeth.

– Jag kan ju inte köra en vanlig kundvagn. När jag handlar med barnen sätter jag en korg med en påse i knät och så får de springa och hämta varorna medan jag scannar och lägger i dem.

Louise kör in pappa Kent mellan hyllorna i full fart, snurrar runt honom när de hamnar fel och måste ta en annan väg.

– Det är ingen karusell det här, Louise!

När varukorgen fyllts med några kilon potatis och flera paket mjölk blir den så tung att det blir svårt för Kent Dickman att manövrera rullstolen själv, men barnen har inget emot att skjuta på. Ibland blir det rena rallyt.

– Det är kul, säger Louise Dickman. Om vi har bråttom springer jag med rullstolen, då kan det hända att vi kör in i någon hylla eller över någons tå.

För att det inte ska dimpa ner onödiga saker i korgen är det viktigt att hålla sig till en inköpslista, tipsar Kent Dickman. Men det går sådär den här eftermiddagen. Enligt listan ska de handla bland annat mjölk, skinka, fetaost, strösocker, blodapelsin och balsam, men Louise vill gärna kolla på nagellack och tidningar samt ha lite extra ost, korv och frukt, som inte alls var tänkt.

– När vi handlar med pappa kommer vi nästan alltid hem med lite onödiga saker, säger Louise Dickman. Han har inte alltid koll på vad vi stoppar i korgen. Det tycker mamma är jobbigt, så hon handlar helst själv.

Kent Dickman klarar inte att plocka ner varor från höga hyllor eller ur djupa frysdiskar. Att bära kassar fixar han inte heller. Med självscanningen slipper han däremot lyften upp på kassornas varuband.

– När den här butiken öppnade satt vågarna för frukt och grönsaker för högt, men när jag sade till så ändrade de det. Alla som jobbar här är också väldigt hjälpsamma. Frågar man om hjälp så får man det.

Han har inget emot att be om assistans, men han tycker det är enklast om barnen är med. Även om det tar mer tid.

– Hela samhället är inriktat på att allt ska gå så himla snabbt, men när man har barn med sig går det inte att bara springa in och hämta femton saker och sedan springa ut igen, så fungerar det inte. Man måste planera och ta sig den tid som krävs. Annars blir man bara irriterad. Det är trist att höra föräldrar som tjabbar och skriker på sina barn i affären. Så vill inte jag ha det.

Kent Dickman kan inte påminna sig att barnen bråkat och busat i affären ens när de var mindre. Att det funkat så bra tror han beror på att de alltid fått hjälpa till.

– Det säger sig ju själv, det tråkigaste som finns är att bara få stå vid sidan om och titta på. Man vill ju ha något att göra, och barn är likadana.

– Om vi skötte oss när vi var små fick vi också välja lösgodis när vi var klara, fyller Louise i.

Med rätt inställning kan shoppingrundan bli riktigt lustfylld, menar far och dotter, som alltid passerar bananstoppet vid fruktdisken, älskar när det är provsmakning och gärna stannar och snackar med grannar, lärare och skolkamrater.

– Vi har faktiskt skitkul, säger Kent, som lärt sig att det också blir lättare att leva med sjukdomen om han tänker positivt.

– Med pappa kan man alltid börja gapflabba, säger Louise och förklarar att det ofta är något som går på tok.

Den här gången sker det när varorna är betalda och de är på väg ut. Den proppfulla platskassens handtag brister och varor trillar ur Kents knä ner på golvet.

Under fniss och skratt räddar de maten ner i en ny påse.