HÖLLVIKEN. I mer än två årtionden arbetade Rigmor Tjerngren på Lärarhögskolan
i Malmö. Som studievägledare var hon ofta ute och informerade. Ett
arbete hon trivdes med och uppfattade som framgångsrikt. Men för drygt två
år sedan ändrades allt:
– Jag anklagades för att vara mycket borta, trots att jag hade fullspäckat
schema. Uppgifterna kom från kollegor. Jag ville försvara mig men det fick
jag inte.
Rigmor Tjerngren förklarade att hon visst varit borta mycket, men i jobbets
tjänst.
Hon fick besked om att hon i fortsättningen skulle meddela när hon lämnade
arbetsplatsen.
– Jag fick restriktioner som ingen annan hade. Det var förödmjukande och
kränkande särbehandling. Här hade jag arbetat i många år, jag
älskade mitt arbete, arbetade mer än heltid och hade en kvalificerad tjänst
och så var jag plötsligt inte betrodd!
I flera månader skickade hon tio–tolv mejl om dagen till chefen om att hon
skulle gå på lunch, hålla föreläsning, ut och informera, ha
sammanträde och så vidare.
Hon blev inte längre alltid kallad till gruppmöten eller fick aktuell
information. Hon fråntogs också en del av sina arbetsgifter och
märkte en förändring hos sina kollegor.
– Vi gick aldrig mer på gemensam lunch, de tystnade när jag kom in i
fikarummet, de pratade inte med mig utan skrev lappar. Jag blev helt enkelt
utfryst.
Så här i efterhand har Rigmor Tjerngren kommit fram till att det handlade om
mobbning.
– Jag har lärt mig att diffusa påhopp, förtal och utfrysning är ett vanligt
mobbningssätt på arbetsplatser, säger hon.
Hon anmälde arbetsplatsen för kränkande behandling till Försäkringskassan och
Arbetsmiljöverket men det ledde ingen vart.
Efter ett halvår blev hon kallad till ett möte med flera chefer. Där fick hon
information om att de inte längre hade något förtroende för henne. Hon
blev då sjukskriven av företagsläkaren, som är en av få personer som hon
upplever har stöttat henne.
Hon har sökt hjälp på många håll, hos alla instanser hon kunde komma på, men
det gav inget.
Efter ett år fick Rigmor Tjerngren besked att de inte ville ha kvar henne som
studievägledare. Hon fick välja mellan att säga upp sig med
avtalspension vid 61 års ålder eller att omplaceras till andra
arbetsuppgifter.
– De hade inget skäl för uppsägning och jag ville inte sluta, jag älskade mitt
arbete, det var min livsuppgift! Men jag orkade inte kämpa mer. Jag sade upp
mig och fick en dålig avtalspension.
Tiden efter uppsägningen var tung, hon blev sjukskriven, grubblade och kunde
inte sova på nätterna. Men hon bestämde sig för att vända det till
något konstruktivt och började läsa in sig på vuxenmobbning, skriva insändare
och blev genast kontaktad av andra i samma sits.
– Jag är inte ensam, det finns många nästintill identiska historier.
De beslutade sig för att bilda en förening mot mobbning i vuxenlivet, O-M-M
(Organisation Mot Mobbning), där Rigmor Tjerngren blev ordförande.
– Jag blir dagligen uppringd av andra engagerade, välutbildade människor som
råkat ut för samma sak.
Föreningen erbjuder tips och råd till den som blir mobbad. De driver frågor
som att Försäkringskassan alltid ska utreda anmälningar mot
kränkande behandling, att Arbetsmiljöverket ska utreda anmälningar mot psykosocial
ohälsa och att lagstiftningen blir vassare. Föreningen önskar också ett
resurscentrum som ser till att man kan komma tillbaka till yrkeslivet efter
rehabilitering.
– Vi har så många driftiga och kompetenta personer, många akademiker som
präster och lärare, i vår förening. Tänk vad det kostar
samhället med alla dessa sjukskrivna!
I dag mår Rigmor Tjerngren bättre, men har fortfarande mörka stunder och
saknar sitt jobb.
– Det är en sorg och går inte att släppa. Jag känner mig så oerhört förnedrad.
Jag sitter än i dag och tänker vad hände egentligen?