När Cajsa Stålhammar var 14 år slog hennes sju år äldre syster vad om 1 000
kronor att det var lillsyrran som skulle få barn först.
Nyss fyllda 22 tar hon och maken Thomas Stålhammar emot sitt barn. I mars
kommer bebisen.
– Jag känner mig redo, så varför vänta, säger Cajsa Stålhammar.
Det är mycket att tänka på, när man har eget företag
inom hästnäringen. Cajsa Stålhammar har lärt sig av amerikanen Monty ”Mannen
som kan lyssna till hästar” Roberts och utbildar och tränar unghästar,
tävlingshästar och människor ända upp i landslagsnivå. Tidigt i graviditeten
avbokade hon unghästar som hon skulle rida in, och några som redan var på
plats på Stall Humlamaden, som Cajsa Stålhammar driver med sin mamma
Lis-Lott Andersson, fick åka hem igen. Att hästjobbet är farligt är hon
uppmärksam på. Några har sagt att hon måste sluta rida, andra att det är
lugnt att fortsätta. Maken Thomas oroar sig inte för saken.
– Jag litar helt på Cajsa, hon vet vad hon gör, säger han.
– Jag tävlar inte, men rider fortfarande. Min egen häst, som behöver mycket
träning, tömkör jag och longerar. Jag har pratat med andra i branschen om
hur de har gjort och planerat noga, säger hon.
Träningarna med människor har fortsatt och fortsätter in i det sista. Cajsa
Stålhammar pälsar på sig rejält och ber om hjälp i ridhuset med att höja och
sänka hinder. Efter födseln återupptar hon kvällsträningarna ganska direkt.
– Som egen företagare kan man inte ställa in hur som helst. Risken finns att
folk byter tränare och inte kommer tillbaka, säger hon.
Att bebisen kommer nu är planerat. Det har en del att göra med att
Thomas är 19 år äldre än Cajsa, och inte vill vänta för länge. Men
åldersskillnaden är inget de tänker på mer än när andra påtalar det. I
familjen finns också Thomas dotter Silke Stålhammar, 10 år gammal. Det
bidrar till ett lugn att han varit med om en graviditet förut, säger han.
Även Cajsa Stålhammar är lugn. Hon har förkovrat sig på olika sätt och
hennes mamma är barnsjuksköterska. På Stall Humlamaden arbetar de med
handikappade barn.
– Jag känner ingen rädsla över att få ett barn som inte är perfekt. Jag ser
barnen här hos oss, de är inte mindre lyckliga och deras föräldrar älskar
dem inte mindre.
Det var Silke Stålhammar som blev budbäraren till släkten om
graviditeten. På väg till farfar och kusinerna fick hon en tröja som det
stod Storasyster på.
– Min kusin fattade först, sen fattade de andra. Jag sover i tröjan, säger hon.
Det var i vecka åtta.
– Jag var inte nojjig att det skulle hända något, det var helt okej att
berätta så tidigt. Tar man ut glädjen i förskott och det händer något, så
har man ändå fått vara glad ett tag, säger Cajsa Stålhammar.