Varje dag slår kontrasterna henne. Skillnaden mellan föräldrahemmet i Höllviken och husen i Tanzania, mellan barnens önskningar på förskolan där hon vikarierar och de hiv-smittade flickor och pojkar hon träffade på daghemmen i den tanzaniska byn.
– Sedan jag kom hem är det svårt att förstå den typiska kommentaren: Jag har inget att sätta på mig, som man säger innan man ska ut och festa. Så nog har jag förändrats och fått helt andra perspektiv, säger Lotta Johansson.
Från januari till mars i år bodde hon på gården Matanana i en bergsby utan el och rinnande vatten i södra Tanzania. Tillsammans med ett par andra svenskar, de flesta i 20-årsåldern, hade hon fastnat för konceptet volontärresa. Hon betalade själv flygbiljetten, försäkringar och vaccinationer. Dessutom 16 700 kronor för att få jobba och bo på Matanana, som driver ett litet barnhem och fyra daghem.
– För mig var det en dröm att komma till Afrika och dessutom på det här sättet, inte som turist eller backpacker. Ska man göra det så ska man göra det på riktigt.
Volontärerna delade ett hus på gården där de hade sina sängar och obligatoriska myggnät. På dagarna hjälpte de till med matlagningen, lekte och fanns tillhands för de tolv barn som bodde på gården och alla de skolbarn som kom dit för att äta och umgås på eftermiddagarna. Under en period vandrade hon till ett daghem i en grannby varje dag för att vara en resurs för barnen där. Flera av dem föräldralösa, många hiv-smittade, oftast från födseln.
– Vi kunde göra det som personalen inte hade möjlighet till. Leka och kramas, hoppa hopprep och spela fotboll.
Lotta Johansson berättar stolt om tandborstprojektet. Hur de köpte tandborstar till var och en och kom på att de kunde använda en pet-flaska med en rad hål i som ställ, eftersom borstarna inte fick blandas av smittorisk.
– Barnen var så glada. Löddriga sprang de bort och spottade ut tandkrämen i majsfältet. Det är skönt att tänka på de saker vi bidrog till. Men det vi kunde göra var ju mest saker för stunden. För att verkligen göra långsiktig nytta skulle man behöva stanna mycket, mycket längre och ha ett stort kapital med sig.
Men nyttan för henne själv är ovärderlig, menar hon. Förståelsen för livsvillkor så totalt olika hennes egna.
– På daghemmet hade barnen ingenting. Bara kläderna de bar, som de kunde ha på sig en hel månad i sträck, och då kanske byxorna ändå inte passade utan de fick hela tiden hålla dem uppe med ena handen.
Volontärerna åt tillsammans med barnen i en stor ring runt elden. Vatten hämtade de i brunnen, förutom dricksvatten på flaska som de köpte för att inte bli sjuka. I byn fanns en generator där de laddade mobiltelefonen för att kunna ringa hem då och då. En stund vid en uppkopplad dator fick de var tredje vecka då de åkte in till närmsta stad.
Ett liv väsenskilt från det hon är van vid.
– När jag pratade med mamma och berättade om fem-, sexåringar som vi såg på väg ut för att jobba på åkern, kom tårarna. För såklart var det skitjobbigt att ta in hur de har det.
Men oftast var hon så mitt uppe i allt hon upplevde att hon inte hann reflektera eller jämföra med Sverige. Det fanns också något befriande i det liv hon levde, menar hon. Ingen stress eller press och framförallt en självklar gemenskap.
– Den värme vi möttes av, den hade jag inte väntat mig. Vi fick så mycket kärlek från barnen. Barnen som klamrade sig fast vid mig, det kommer jag alltid, alltid att bära med mig.
Varken Lotta Johansson eller hennes volontärvänner pratar swahili. Det var frustrerande, säger hon, men kontakten med barnen fungerade ändå.
Hur bemötte den vanliga bybefolkningen er?
– De tystnade och tittade på oss när vi gick genom byn, men på ett vänligt sätt. Och så ville de alltid att vi skulle fota dem.
Resan har påverkat Lotta Johanssons planer för framtiden. När ansökningarna till högskolan skulle postas visste hon med säkerhet: hon vill läsa programmet Mänskliga rättigheter.
– När jag kom hem började jag verkligen tänka efter, vad var det jag hade sett? Jag vet att jag inte kan rädda världen. Men jag kanske kan göra en liten insats.
Lotta har flera vänner och bekanta som funderar på att ge sig av på liknande resor.
– Jag tror att folk i min ålder börjar bli mer medvetna. Istället för att åka på charter vill de göra något själva. Man ser så mycket på tv, men jag tror att många känner att de vill förstå hur det faktiskt är.
Den första tiden hemma i Höllviken igen blev hon ofta irriterad över ytligt snack.
– Samtidigt inser jag ju att vi lever i Sverige, så här ser världen ut här. Men att inte ta allt det vi har för givet är något jag tror att jag alltid kommer att ha med mig.