LUND. Näsan är från pappa, ögonen från mamma, munnen från farmor. Böjda över barnvagnen kommer kommentarerna om vem den nyfödde är lik.
– Det är ofta det första man pratar om. I en biologisk familj är det självklart. Den nyfödde relateras till de andra och sätts in i ett sammanhang, säger Malin Irhammar, doktor i psykologi med mångårig forskning kring adopterades identitet och ursprung bakom sig. I dag är hon chef för avdelningen för kompetensutveckling på Lunds universitet.
Vem vi är i förhållande till vår familj och omgivning är centralt i vår identitetsutveckling, och en fråga vi förhåller oss till livet ut.
– Vi är väldigt sociala varelser. Upplevelsen av oss själva som en del i ett sammanhang är fundamental, vi grundar hela vår självbild och vårt liv i relation till andra, säger hon.
Men långt ifrån alla känner till vem deras biologiska föräldrar är. De kan exempelvis vara hittebarn som adopterats från ett barnhem utomlands, mamman kan ha träffat en man tillfälligt utan möjlighet att finna honom igen. Barnet kan ha kommit till utanför förhållandet, utan att någon annan än mamman vet om det. Eller genom sperma- eller äggdonation.
– Det är oerhört viktigt att föräldrarna är öppna med hur det ligger till. Att växa upp utan att veta och en dag plötsligt stå inför sanningen är chockartat. Hela ens självbild rycks undan. Tilliten likaså.
Att höra till och vara en del i gemenskapen är grundläggande för att vi ska må bra. Den som har ett utseende som skiljer sig markant från föräldrarna får ständiga frågor om varifrån de kommer, ”egentligen”. Det kan göra både ont och skapa inre osäkerhet och förvirring.
– 2010 och ändå är det så här! Att vi går på utseende. Detta är en springande punkt, när tillåts man bli svensk? Vi som tillhör majoritetssamhället måste inse att vi bidrar till känslan av att inte höra till så länge vi fortsätter att ställa den där frågan. Det är oerhört jobbigt att känna att den man upplever sig vara inombords blir ifrågasatt för att andra inte tycker att den stämmer överens med ens yttre.
De utlandsadopterade som Malin Irhammar intervjuat i sin forskning är sällan intresserade av biologin i sig, utan av sin historia. De vill ha kunskap om sin bakgrund och känslan av att äga berättelsen om sig själva. Få det där viktiga sammanhanget och slippa möta en tom spegel.
– Men i dagens samhälle där biologin blir allt viktigare kanske vi kommer att ge de biologiska banden för stor betydelse. Det vore väldigt trist.
Två nutidsströmningar löper parallellt. Å ena sidan har vi nya familjebildningar med ”dina och mina ungar”, samkönade föräldrar, ensamkommande flyktingbarn och adopterade. Vi flyttar tvärs över jordklotet i en globaliserad värld. Å den andra har forskningsframsteg stärkt fokuset på gener och biologi. Spermadonatorer kan väljas utifrån längd och ögonfärg, vissa länder tillåter surrogatmödrar, organdonationer förutsätter genetiska likheter.
Bo Erlandsson som driver Pappatest.se, ett företag som gör det möjligt för män att genomföra privata DNA-test för att kontrollera att de är pappor till sina barn, tror till och med att alla nyfödda barn och fäder kommer att DNA-testas per automatik om tio år.
– För barnen är det viktigt att söka sina rötter. Men frågan är varför det är så himla viktigt för föräldrar med en biologisk länk till sina barn, säger Malin Irhammar.
En otrohetsaffär som förr aldrig kom fram, utan bevarades som en hemlighet ända ner i graven, kommer lättare fram i dag.
– Självklart är hemligheter inte bra, men ibland kanske det blev bra på det sättet. Eller inte, det finns inga enkla svar. Annat än att det viktigaste är att familjer har det bra tillsammans, att barn blir sedda och respekterade.
Att göra ett pappatest kan också bero på bristande tillit, eller ett kontrollbehov, resonerar hon.
– Lite intressant att jämföra med det faktum att kvinnor i dag kan skaffa barn genom Storkkliniken i Köpenhamn, utan att blanda in någon man annat än i egenskap av en anonym spermie, säger Malin Irhammar.
Hur man ser på biologiska band och adoptioner skiljer sig också åt i olika världsdelar och kulturer. Det finns länder där mannens bror får rycka in om hans spermier inte fungerar, det viktiga är bara att barnet genetiskt hör till släkten. Och det finns länder där släktens barn är lite av allas barn. Kan inte systern ta hand om sina barn gör ett syskon det i stället.
– Även här kan många ta till sig ett barn utan några som helst genetiska band, som adoptivföräldrar, fosterföräldrar och styvföräldrar.
Frågorna är svåra. Den där spegeln kan vara mångfacetterad, det finns inga enkla rätt och fel, konstaterar Malin Irhammar.
– Sanningen varar alltid längst. Det är verkligen viktigt att barn får kunskap om sin bakgrund. Men samtidigt skulle jag vilja säga att vi inte borde tillskriva biologin så stor betydelse. Egentligen hade jag önskat att vi alla öppnade våra famnar, att familjer gjorde det. Ja, hela världen.