Vi möter sjömannen Mattias Nilsson i småbåtshamnen i Limhamn. Han besöker sina
föräldrar som bor några hundra meter bort. Det är kylslaget, men så snart
vårvärmen kommer ska han lägga sin segelbåt i hamnen.
Det var härifrån han sommaren 2006 tog med flickvännen Anna på en romantisk
seglats till Danmark. De hade träffats ett halvår tidigare och bestämde sig
under segelturen för att de ville ha en framtid med barn tillsammans. Livet
kändes lätt och enkelt.
Nu är det mars 2011. Himlen är järngrå och det finns fortfarande ingen som
kärvänligt ropar ”pappa” till honom.
Föräldraresan visade sig bli lång och svår.
– Min sambo är fyrtioett och stressad av att klockan tickar. Jag försöker få
henne att inte känna sig pressad, säger Mattias Nilsson.
Han är uppvuxen i Oxie och bor nu med sin sambo i östgötska Mjölby. För fyra
år sedan vände de sig till Universitetssjukhuset i Linköping, efter negativa
graviditetstester. Utredningen tog nio månader, trots att Anna var
trettiosju år och det började bli bråttom.
– Med facit i hand skulle vi ha vänt oss till en privat klinik direkt, säger
Mattias Nilsson.
De tröttnade på sjukhuskön och for till en privat klinik i Uppsala för ett
provrörsförsök. När det var dags för befruktning fanns bara ett ägg att
tillgå.
– Vi förstod inte att det var för lite, utan tänkte att det var precis vad som
behövdes.
Mattias Nilsson var på hotellrummet när läkaren ringde. Ägget var inte
befruktat och det var utsiktslöst med fler försök. Annas ägg var för dåliga.
Hon hade ingen möjlighet att bli mamma.
Mattias Nilsson sväljer hårt.
– Det var jag som blev tvungen att berätta det för henne.
Det var ett tungt besked, men de fortsatte kämpa. De vände sig till sjukhuset
för en äggdonation, men kön var så lång att Anna hann passera åldersgränsen.
– Vi kunde fortfarande göra en äggdonation, men då skulle den kosta 48 000
kronor. Helt horribelt. Det kändes som om sjukhuset ville profitera på oss.
En vanlig provrörsbefruktning kostar 20 000 kronor, så varför skulle det
kosta oss mer än dubbelt så mycket? Vi blev så förbannade att vi sökte oss
utomlands.
Mattias Nilsson berättar om en vilsen tid när de kände sig lämnade i sticket.
De fick ingen hjälp från sjukhuset och svenska privatkliniker får inte lov
att göra äggdonationer. Få i omgivningen fanns att tala med. Vänner och
kollegor hade redan barn.
– Det är nog värst för min sambo. Jag är fartygsingenjör och jobbar nästan
bara med män. Kvinnor har det kämpigare, de förväntas prata om barn på
kafferasten.
För att få kontakt med andra i samma situation satte de upp lappar hemma i
Konsumaffären.
– Vi lärde känna ett par och började också vara inne på sajter som Familjeliv.
De bestämde sig för att pröva med äggdonationer i Riga. Varje försök innebar
ett stort trixande med Mattias Nilssons arbete till sjöss. Med kort varsel
behövde han ta flyget till Riga.
– Jag fick gå till chefen och berätta. Jag har också bra kollegor som har
ställt upp. Men jag hoppas att reglerna ändras så att privatkliniker i
Sverige får göra donationsbehandlingar. Då skulle i alla fall de som kommer
efter oss slippa mycket onödigt lidande.
De har prövat med flera äggdonationer och tre gånger har Anna blivit gravid.
Efter några veckor har hon fått missfall.
Då har Mattias Nilsson varit på sjön.
– Varje gång har jag fått höra det på telefon. Jag har inte varit hos henne
när det har hänt. Det har varit jobbigt.
I februari skulle de ha gjort ett nytt försök, med ett befruktat ägg från
frysen på kliniken i Riga. Flyg och hotell var bokade.
– Men Anna bröt ihop. Det har varit för mycket för henne. Behandlingarna tar
tid och energi, dessutom har hon nytt jobb och vi renoverar ett torp i
skogen. Vi behöver ta det lugnt och ordna massage, akupunktur och
psykologhjälp, säger Mattias Nilsson.
Han funderar nu över adoption och fosterbarn som tänkbara alternativ.
– Det är inte säkert att vi orkar och hinner med en adoption. Då kastas man
också mellan hopp och förtvivlan. Det går nog att få det hyfsat bra utan
barn, men livet blir annorlunda. Vi får ett sår som aldrig läker.
Som sjöman är Mattias Nilsson ledig åtta månader om året. Tid han så gärna
vill lägga på att vara förälder.
– Vi vill ju uppleva det som alla andra gör, och vara med i gemenskapen. Men
jag har alltid varit positiv och tänkt att det ska gå. Jag hoppas
fortfarande att vi ska kunna få barn en dag.