– Jag har även ett bitmärke på axeln men det syns ju inte, säger han med en
gest mot jackan innan han slår sig ner och börjar berätta om hur han blev
misshandlad i en relation.
Att kunna prata öppet om det som hänt har krävt år och stora ansträngningar av
honom själv.
– Jag lyckades aldrig få professionell samtalshjälp.
För snart tio år sedan lämnade han mannen som slog honom. Att söka hjälp var
svårt eftersom hans hemstad, liksom många andra små och medelstora svenska
städer, inte erbjöd mycket av det för homo- och bisexuella män som blivit
misshandlade av sina partners.
Första gången Fredrik träffade Anders var på en fest. I början var
förhållandet bra, men efter bara fyra månader kom det första slaget. Anders
var väldigt full och knytnäven for helt oväntat fram. Fredrik blev chockad.
Morgonen därpå försökte han prata om det som hänt, men Anders hävdade
bestämt att han inte mindes något.
– Efter det fick jag svårt att slappna av, men tiden gick och inga fler slag
kom.
Fredrik började tro att det var en engångsgrej, att det inte skulle hända
igen. Men det visade sig tyvärr att Anders ofta tog till våld när han drack.
I nyktert tillstånd var han kärleksfull och rolig, men hans nyckfulla
beteende och plötsliga utbrott gjorde att Fredrik levde med en ständig oro.
– Det var en psykisk press att inte veta vad han skulle göra. Jag fick svårt
att sova, låg ofta vaken om nätterna när han var ute.
Anders kunde bli fruktansvärt arg när han drack och Fredrik pratade inte gärna
med andra om vad han utsattes för.
– Under lång tid höll jag tyst för jag var rädd att inte bli trodd, minns han.
Det var också en skam.
Att gå ut med att man blir slagen av sin partner är svårt för nästan alla
människor, men i Fredriks fall visste hans föräldrar dessutom inte om att
han var homosexuell.
När de så småningom fick veta accepterade de det, men det tog ett tag för dem
att vänja sig vid den nya situationen.
Rädslan att inte bli tagen på allvar hindrade honom dessutom från att gå till
polisen. Han trodde de skulle tänka att en man väl borde kunna slå tillbaka?
Trots den destruktiva relationen var det känslomässigt svårt att lämna Anders.
Fredrik hann få näsan knäckt innan han gjorde slut en gång för alla.
Därefter blev han sjukskriven.
Han fick sömntabletter, antidepressiva medel och remiss till en kurator. Men
mötet med henne blev ännu ett bakslag; hon var inte beredd att hjälpa honom.
– Hennes förklaring var att hon bara hade erfarenhet av kvinnor som blir
slagna av män. Men jag undrar vad hon som professionell lyssnare var rädd
för. Vad är skillnaden?
Fredrik fick i stället mer mediciner av läkaren som förlängde hans
sjukskrivning. Några fler samtal hos kuratorn blev det inte och det tog ett
år innan Fredrik kunde sluta med sina mediciner.
I dag har han jobb och lever med en ny man. Efter att ha polisanmält Anders
blev det en fällande dom på en månads fängelse samt 8 000 kronor i
skadestånd, en summa Fredrik tror hade varit större om han hade varit
kvinna.
När han ser tillbaka är han mest kritisk till att det var så svårt att få
hjälp. Han tror att det delvis beror på att okunskapen i samhället är så
stor. Men han upplever också att homo- eller bisexuella samt transpersoner
själva pratar väldigt lite om relationsvåld.
– Kanske är det för att vi äntligen börjar bli accepterade i det
heterosexuella samhället, funderar han. När vi har kommit så här långt kan
vi inte visa att det förekommer våld, eller?
För Fredrik är den destruktiva relationen ett avslutat kapitel. Han har gått
vidare i livet och de smärtsamma erfarenheterna har gjort honom starkare.
– Men det är ändå en sorg att ha varit med om det här. Den som slog mig var ju
en person jag älskade.
Fotnot: Anders heter egentligen något annat.