För henne är sex en plåga

SKÖVDE. 38-åriga Camilla Fredriksson har inte haft sex på sju år. Och vill heller inte ha det. Ända sedan tonåren har hon varit ointresserad. Tvärtom har sex varit en plåga.
– Jag är helt enkelt asexuell och har inget behov eller någon lust att ha sex. Och det finns många som jag. Problemet är bara att vi sällan synliggörs.

Hon sitter med en pensel i handen och funderar över änglavingarna hon ska måla på gårdagens stenfynd. Hon älskar änglar, har en i varje rum. Till och med på toaletten i tvåan hemma i lägenheten utanför Skövde. Hon vet inte varför hon tycker om dem, ”kanske för att de är oskyldiga”. Men att hon bestämt sig för att aldrig mer ha sex har inte med något behov av att känna sig oskuldsfull att göra, menar hon.
– Visst kan jag tycka att en kille på stan har snygg rumpa. Eller till och med bli kär. Men så fort det känns för nära och sex kommer in i bilden blir det bara pannkaka. Det funkar inte när jag inte vill.

Redan när hon som nittonåring blev tillsammans med sin första pojkvän blev sex ett problem för henne. Även om hon var kär kunde hon inte njuta. Likadant blev det i de förhållanden som följde. Camilla hade sex för pojkvännens skull, aldrig för sin egen. Dessutom utvecklade hon vestibulit, en nerv­överkänslighet som orsakar smärta vid samlag, och den negativa spiralen av smärta och olust gjorde det hela än värre.

Inte förrän i sitt sista förhållande, för sju år sedan, vågade hon berätta för pojkvännen om sin vestibulit och sina känslor. De uppsökte läkare som sa att det bästa var att avstå från samlag under ett halvår.
– Det kunde han inte acceptera och förhållandet tog slut.

Den enda form av sexualitet Camilla Fredriksson tycker om är onani. Men viljan att onanera kommer inte ofta och den uppstår inte för att hon känner sexuell lust i sig.
– Det är avkopplande och får vissa spänningar att släppa. Därför är det skönt.

Först när Camilla för några år sedan hittade den nordiska hbt-communityn Qruiser på nätet, som har en klubb för asexuella, fick hon stöd för sina känslor och slutade leta fel på sig själv.
– Det var en sådan lättnad att få ett ord för det jag känner. Jag kände igen mig i allt jag läste.

På Qruiser och RFSU Stockholms förening för asexuella, betonas att asexualitet inte behöver ha någon orsak. Det är en känsla och ett förhållningssätt i sin egen rätt.

Men Camilla Fredriksson tror att det i hennes fall kan bottna i traumat hon bär på sedan hon var tio, när hon blev sexuellt utnyttjad, något hon fått psykologisk behandling för som vuxen. Men hon menar att det inte är den enda förklaringen, bara en av pusselbitarna.
– De flesta som är asexuella har inte varit utsatta för något sådant.

Camilla Fredriksson är undersköterska, men sjukskriven sedan hon fått problem med ryggen. I framtiden hoppas hon kunna utbilda sig till läkarsekreterare för att slippa tunga lyft.

I dag är hon både tillfreds och öppen med sin asexualitet.
– Men visst kan jag känna mig onormal. Jag bryter ju mot normen.

Även om vännerna inte tycker att hon är märklig på något sätt kan det kännas ensamt. De är i full gång med familjebildandet, med man och barn. Camilla själv har inte någon barnlängtan, och tror heller inte att hon någonsin kommer att få, men känner att hon lätt hamnar utanför.
– Det bästa skulle vara att träffa någon som kan förstå mig och som vill leva med en tjej som inte vill.