Förälskelser orsakas av kemiska reaktioner i hjärnan och det är i hjärnan som
kärleken har sin hemvist, inte i hjärtat. Det bara känns så.
Den första förälskelsen är ett rus med samma symtom som sjukliga
beteendestörningar. Omdömet är uruselt. Abstinensen är svår och längtan
efter nya rus följer samma mönster som drog- eller spelberoende.
– Det är inte meningen att vi ska tänka under förälskelsen. Den är en
biologisk drivkraft för släktet att föröka sig, säger Åke Pålshammar,
neuropsykolog vid Uppsala universitet.
Känslohjärnan är fullt påslagen. Det område i hjärnan som manar oss att ta det
lugnt växlas ner och det som stimulerar risktagande växlas upp.
Belöningssystemet duschas av dopamin och andra signalämnen som höjer lusten
och skapar behov av ständigt nya kickar.
– Vi vill ge efter, det är inget konstigt i det, säger Åke Pålshammar.
Att stå emot kan vara svårt nog i en oromantisk fikahörna på jobbet när
vibbarna är rätt. I andra, pulshöjande, omständigheter är det nästan
omöjligt att inte falla pladask. När hjärtat slår lite extra höjs hjärnans
vakenhet för vad som är på gång och ökar kraften i känslorna. Det gäller
också andra känslor som rädsla och ilska.
Spänning är en bra katalysator, liksom musik. Även en metronom som taktfast
slår rytmen har samma effekt.
– Gym fungerar likadant, berättar Åke Pålshammar, som hade kronprinsessan i
publiken en gång när han pratade om kärlekens kemi.
Så nu vet också hon varför det gick som det gick.
Victoria och Daniel var vuxna när de förälskade sig i varandra och förälskade
vuxna är bättre än förälskade tonåringar på att tackla den tillfälliga
förlusten av omdömet. Vuxna har erfarenhet att luta sig mot och även mogna
frontallober, de som behövs bland annat för att hålla känslor i schack.
– Frontalloberna är inte mogna förrän i 20–25-årsåldern, säger Åke Pålshammar.
Följaktligen lever barn och tonåringar farligare än vuxna. De begriper helt
enkelt inte bättre. Förälskade tonåringar riskerar att hamna i dåligt
sällskap och förledas till handlingar som går emot deras natur.
Sturebymordet är ett tragiskt exempel.
Då är det bra att ta ett steg tillbaka och försöka resonera kallt. Förr eller
senare börjar vi ändå se den älskade för den han/hon är, inte som ett
omöjligt ideal. Om förälskelsen överlever fasas dopaminet ut och ersätts av
myspyshormonet oxytocin som arbetar för en varaktig relation.
Men det är en annan historia.