Revolt på gymnasiet
Vi vill gärna dela med oss av vår vänskapshistoria. Lina och jag har känt
varandra i 24 år nu och vi fyller båda 30 i år. Det betyder att vi har känt
varandra i 80 procent av våra liv.
Vi träffades för första gången på lekis på Klostergården i Lund och gick sen i
samma klass hela skolan, förutom på högstadiet. Vi var väl vänliga mot
varandra och lekte/ "va" några gånger, men vi blev inte bästisar förrän på
gymnasiet då vi hamnade i samma klass igen.
På gymnasiet gjorde vi revolt genom att vara vegetarianer, klä oss i svart och
hänga på stadsbiblioteket varje eftermiddag. Vi hade också samma
frissa, längre lugg och kort i nacken och det tog vissa i klassen lång tid
innan de visste vem som var Karin och vem som var Lina.
Vi kunde knappt vänta på att ta studenten så att vi kunde åka till London
tillsammans. Vi behövde såklart pengar till vår resa och det försökte vi få
ihop på flera sätt. En gång bakade vi bullar, bagels och en massa
sockerkakor och sålde på torget en lördag, men vi sålde bara två bakverk
till några tanter som tyckte synd om oss. Vi provade också på att sätta in
en annons i Sydsvenskan: “Två 17-åriga tjejer söker jobb”. Det gick inte så
bra det heller, vi fick ett samtal från en man som ville ta "privata"
fotografier av oss och en kvinna som ville ha hjälp att bada sin 90-åriga
pappa. Sen fick vi jobb på Online telemarketing, där alla tonåringar i
Lundaregionen jobbade vid en eller annan tidpunkt under det sena 90-talet.
Vi kom till London och började jobba som au pairer, men vi var nog inte så
lämpade för att passa barn och tyckte också det var lagom tråkigt, så vi
sökte andra jobb. Vi fick jobb på olika kaféer och det var början på våra
långa utlandsvistelse.
Vi har flyttat otaliga gånger och våra mammor har långa listor med alla de
olika adresser och telefonnummer vi har haft. Efter några år i London
skildes våra vägar och Karin flyttade till Nya Zeeland. Lina blev kvar i
London och hamnade senare i Köpenhamn.
Trots alla mil mellan oss och problemen som uppstår när man ska prata i
telefon med så stora tidsskillnader är vi fortfarande ”bästisar” och vi har
planer på att fortsätta vara det. Vi har jäkligt roligt ihop och tycker nog
själva att vi är roligast i hela världen.
Att vi har känt varandra så länge göra också att det är lätt att prata med
varandra och vi är alltid väldigt förstående mot varandra. Även om vi inte
träffar varandra så ofta så har vi ändå utvecklats i samma riktning och
tycker om att göra samma saker. Vi älskar att baka och byter ofta recept som
några andra tanter! Det mest irriterande med att vi inte bor nära varandra
är att vi inte kan smaka på varandras kakor.
/Karin och Lina, alias Kakan och Blomman
Min stöttepelare
Jag och min bästa vän Kajsa är båda 29 år. Vi har hängt ihop sedan vi började
första klass i grundskolan. Hon är min stora stöttepelare, min syster, min
allra käraste vän. Hon förstår sig på mig och jag henne, oftast utan att vi
behöver förklara oss. Vi bara vet. Vi har haft våra svårigheter och våra
duster, men aldrig utan att kunna lösa det. Vi har långa perioder bott långt
ifrån varandra, men kontakten har alltid hållits vid liv.
/Malin Olofsson, Malmö
Varandras motpoler
Vi har alltid varit varandras motpoler ända sedan vi sågs första gången på
lågstadiet. Ändå lyckades vi skapa en otroligt varm och broderlig vänskap
som sträckt sig genom livets olika skeden (då menar jag första halvan av
vårt liv).
Med motpoler menar jag att jag är den som är extrovert, otroligt social och
den av oss som kan klassas som "tjejtjusaren" - medan han varit den lugna,
tillbakahållna och monogama av oss. Jag är första generationens invandrare,
han är blond, blåögd och otroligt lugn och sansad.
Det har hela tiden varit det som hållit vår "gnista" tänd - vi kompletterar
varandra. Jag hade kunnat skriva en novell, eller kanske mer om vår vänskaps
alla hinder och motgångar, men även om framgångarna och stödet vi visat
varandra.
/John Sharifi
Aldrig osams
Jag och min kompis har oerhört stora likheter i humor och allmän
livsinställning. Vi tycker illa om samma saker och gillar också samma saker.
Vi har aldrig varit osams eller konkurrenter om en och samma flicka - detta
kanske är mycket konstigt.
Vi bodde naturligtvis i samma samhälle uppe i norra Skåne. Han jobbade som
elev hos en guldsmed. Jag kom hem från en tids vistelse uppe i Stockholm.
Fick jobb som nattportier på ett av hotellen inne i stan. Med mig från
Stockholm hade jag körkort. Hemma hade vi bil som jag fick låna lite då och
då. Våra föräldrar umgicks absolut inte, då skillnaden där var alltför stor.
Han umgicks som barn i mitt hem och jag som barn i hans hem. Han var ende
sonen och hade en äldre syster och flera yngre, medan jag var äldst bland
sju barn - fyra systrar och två bröder. Han är född 1933 - jag 1932!
Han blev "fältflygare" under några år, jag jobbade inom hotell och restaurang
innan jag hittade min "nisch" som bestod i att huvudsaken informera - men
naturligtvis också sälja operationsinstrument till olika specialiteter inom
sjukvården. [...] Han "hoppade av" flygvapnet och började sälja konfektion i
Hässleholm.
Nu är vi båda "panchisar" sedan flera år tillbaka - men båda i förhållandevis
god kondition - fast han har ett antal gånger haft hjärtflimmer och jag
upptäckte prostatacancer, men fick gjort en resektion i tid!
/Ingemar, Lund
Pratar dagisminnen
Jag heter Malin, bor och jobbar i Dublin, och är på väg att fylla 30 år. En av
mina bästa kompisar, Åsa, har jag känt i över 25 år nu. Vi gick på samma
dagis, följdes åt i hela grundskolan och även delar av gymnasiet.
Medan hon blev kvar i Lund så var det jag som började flyga och flänga. Åsa
var med och sa adjö till mig första gången jag flög till USA för att vara
borta ett år. Det fälldes många tårar på Kastrup. Hon sprang bredvid
Pågatåget när det något år senare blev dags för mig att flytta till
Rotterdam. Jag har tappat räkningen på alla avskedsmiddagar och presenter,
och såklart välkommen hem-fikor vi har varit på tillsammans.
Det har aldrig spelat någon roll hur länge jag är borta – när vi ses nästa
gång är det precis som om jag aldrig har varit iväg. Vi pratar fortfarande
gamla dagisminnen, som om det hände igår: när vi krälade runt i leran bland
buskarna på dagis och letade skatter, eller när vi åkte pulka på bar mark
rätt ut i sandlådan och fick skäll av fröken.
Våra liv har fortsatt att ta sig helt olika uttryck. Åsa har flyttat till hus,
förlovat sig, och nu är det en liten bebbe på väg. För min del har jag
precis blivit sambo, men är trots det inte riktigt hundra på att Dublin är
platsen jag kommer att slå mig till ro på för gott.
/Malin Melin, Dublin
En blick för att förstå
Jag har en speciell väninna som heter Anne. Jag lärde känna henne när jag var
17 år. I dag är jag 35, bor i utlandet och vi har fortfarande kontakt. [...]
Men det har inte alltid varit lätt, vi är väldigt olika och har olika
intressen, vi har båda gjort saker som har gjort den andre besviken, pratat
högt om det och gått vidare. För oss räcker det med en blick för att förstå.
I dag har vi båda familj och är gifta, jag bor i utlandet sedan tio år
tillbaka. Det är tufft att hålla kontakten på avstånd, vi pratar i timmar
men saknaden är stor.
För mig har det varit som en tvillingsyster jag aldrig fick. Det är verkligen
sant att man måste vårda vänskapen annars rinner den ut i sanden, vilket
kanske varit nära ibland. Det bästa är feedbacken vi ger varandra och att vi
får varandra att skratta och inte ta det så allvarligt.
/Maria
Stolt över vänskapen
Jag och min väninna har haft en lååång vänskap som är snart 28 år. Vi tog
bilder när vi var 18 år. 25 år efter tog vi bild på samma ställe för att se
skillnaden, för att minnas de goda tiderna, för att vara stolta över vår
eviga vänskap. Vi fortsätter vara bästa vänner och har aldrig någonsin
bråkat eller varit osams.
/Leila
En axel att gråta ut mot
Jag och min barndomskamrat Birgitta har varit bästa väninnor i 48 år. Vi är nu
båda 50 år fyllda.
Vi lärde känna varandra när jag flyttade till Sorunda (utanför Stockholm) med
mina föräldrar och storebror på min tvåårsdag.
Birgitta är precis tre månader yngre än mig, så vi följdes såklart åt även
upp genom skolåren. När vi börjat i sjätte klass, så flyttade jag och min
familj till Nässjö och varken hennes eller mina föräldrar trodde, att vi
skulle lyckas hålla kontakten någon längre tid.
Men vi skrev flitigt till varandra och hälsade på varandra när vi hade råd.
När vi började jobba och tjäna pengar, så började vi även ringa till
varandra. Vi försöker träffas när vi har semester och vid speciella
tillfällen i livet.
När vi talas vid, eller när vi möts, så är det precis som om vi setts för en
vecka sedan. Vi kan prata med varandra om allt mellan himmel och jord, och
jag tror att det är ömsesidigt. Ingen vet så mycket om mig, som hon gör.
I kristider finns vi alltid där för varandra och hjälper varandra med en axel
att gråta ut mot, om så behövs. Vi vet att vi kan lita på varandra till
hundra procent och ingen av oss skulle någonsin svika den andre. Det har vi
aldrig gjort.
Vi är helt enkelt soulmates, och vi kommer att fortsätta vara bästa väninnor,
för resten av våra liv.
/Andžella
Min andra halva
Jag är 64 år gammal , svensk medborgare och kommer ursprunglig från Iran.
[...] Jag har många kompisar från lågstadiet, högstadiet, gymnasiet,
universitetet och jobbet. Men en av min käraste och närmaste har jag känt i
44 år. Min man brukar kalla henne "din andra halva" och det är verkligen så.
/Parvaneh Kooklanfar
Alltid bra kontakt
Mitt namn är Eva Walder och jag blir 53 år i början på april. När jag var en
vecka gammal och min mor kom hem med mig från sjukhuset så kom min
storasyster släpande på sin kompis Jane och hennes lillasyster Kristina för
att visa upp mig. Detta är snart 52 år sedan och Kristina och jag är
fortfarande vänner.
Tyvärr hinner vi inte träffas så ofta nuförtiden som vi vill men tack vara
mejl och annat så håller vi kontakten. Mycket har hänt genom åren och vi har
stöttat varandra och hjälpts åt så gott vi har kunnat.
Vi växte upp på Augustenborg i Malmö och där bodde vi tills Kristina flyttade
till Bunkeflo i tonåren. Själv flyttade jag med min familj till Rosengård
och jag cyklade varje helg till Bunkeflo, vilket tog 30 minuter. Jag cyklade
fort. Skulle alltid ringa till Kristina och säga att jag kommit hem.
Våra liv har sett olika ut då vi blev vuxna men vi har alltid haft en bra
kontakt även om det gått långa perioder. Vi sätter igång och pratar som om
vi hade haft samtal dagen innan.
I dag lever Kristina ensam med sin två barn och har resor som sitt stora
intresse tillsammans med sina underbara barn.
Jag är gift och har inga biologiska barn men vi har familjehem sedan 15 år
tillbaka och har oftast fem platser. I dag har vi fem underbara pojkar i
åldern 9-20 år.
Vet att det inte är något rekord i vänskap, men för oss är det ett rekord. Man
kan ha många kompisar, men vännerna är få. För mig är Kristina Gunnarsson en
sann och underbar vän.
/Eva Walder, Vitaby
Kan berätta allt
Jag är en tjej på 17 år. [...] Jag och min bästa vän har varit vänner i snart
16 år. Vi har hållit ihop sedan dagis, genom motgångar och framgångar. Vi
kan berätta allt för varandra och vi har alltid hållit kontakten trots att
en av oss flyttade ifrån Malmö.
Fast vi bytte skolor och inte bodde på samma ställe så har det alltid varit vi
två i alla år. Vi mot världen. Det finns ingenting i hela världen som kan
bryta vår vänskap, fast många har försökt. Våra umgängen och familjer har
inte alltid varit överens men det stoppade inte oss.
Det finns inget som kan beskriva den vänskapen vi har, den är oslagbar och det
hoppas vi att den alltid är. Jag kan föreställa mig oss när vi är 60 år
gamla och sitter på ett ålderdomshem och pratar om gamla minnen.
Sandra är den finaste vännen man kan tänka sig, och jag vill aldrig förlora en
så bra vän. Vi kan bråka, men det går över på en timme. Många har alltid
varit avundsjuka på vår vänskap och velat förstöra. Visst de har fått oss
att bråka men vi har alltid hittat tillbaka till varandra, det går inte att
vara sura på varandra.
Världens bästa vän och världens bästa vänskap är detta!
/Thea Björkegren
Vänskap på djupet
Tänkte berätta om en fin vänskap mellan fyra väninnor: Vi träffades alla
fyra i förskolan (1975-76 tror jag) och vi blir nu alla 38 år under 2009. Vi
har alla i olika etapper bott utomlands, hälsat på varandra på olika
destinationer, varit på varandras bröllop (vi är två som är gifta än så
länge), upplevt barn och dop. Två väninnor bor i Malmö, den tredje är bosatt
i Malmö men befinner sig för det mesta utomlands och själv är jag bosatt i
England. Det mest underbara med vår vänskap är att vart vi än befinner oss
och vad vi än gör så finns den där starka känslan av vänskap och
"sisterhood". Det spelar ingen roll om man inte hörts av på ett tag, man
bara fortsätter där man lämnade sist, vilket är helt fantastiskt. Man känner
varandra på djupet eftersom man har varit med om så mycket tillsammans under
alla år. Det kan inte jämföras med någon annan vänskap - tycker jag!
/Marie Kristiansson-Bchara
Vi har gråtit, firat och sörjt
Min väninna och jag lärde känna varandra när vi började på Karl-Johansskolan
1956 i första klass. Vi gick alla nio åren i samma klass. Vi jobbade ett par
år tillsammans.
Hennes familj var min familj och min familj är hennes. Vi gifte oss och fick
barn, men vänskapen höll. Hon flyttade med sin familj till Italien några år.
När hon flyttade tillbaka till Sverige 1981 flyttade jag till Tyskland
(Lindau/Bodensee). Vi hann inte träffas, jag flyttade i juli och jag tror
hon flyttade i augusti.
Alla år har vi träffats, senast var i mars då vi träffades i New York och
gjorde en kryssning i Karibien tillsammans (våra män var också med). Våra
femtioårsdagar firade vi tillsammans på Kreta. I sommar firar vi 60. Vi, min
man och jag, flyger till Sverige för att fira Majlis och hennes mans
60-årsdagar, då har jag redan haft min.
Vi har skrattat, gråtit, firat och sörjt tillsammans i 53 år. Skulle hon ringa
på dörren nu skulle vi gå ut på terrassen och dricka kaffe och fortsätta där
vi slutade senast. Vi är kanske inte alltid av samma åsikt, men vi
respekteras den andres åsikt.
/Gunilla Brög, Weissensberg