27-åriga Sara Aalvik och jämnårige Michael Larsson har känt varandra sedan de
var nio år. De växte upp och ihop tillsammans genom lekarna, skolorna och de
första jobben, resorna och flyttarna. Bredvid varandra, nära, även om de
långt ifrån alltid har varit på samma plats. Det kanske
framgår av deras kronologi.
Saras historia
Hon tog studenten i Malmö 2000. Jobb som barnskötare till 2002. Därefter
sökte och fick hon jobb som gårdsarbetare på Island.
Vad gjorde du?
– Körde traktor, flyttade staket, och sparade pengar.
2003 var ett händelserikt år. Sara åkte till Nya Zeeland, som au pair i Zürich
fram till sommaren. I juli var det Tangofestival i Waxholm i Stockholms
skärgård, där hennes Zürichfamilj också befann sig.
Kunde hon inte komma och ta hand om barnen?
– Jag åkte och Michael kom och hjälpte till.
Tack och adjö. Sara åkte tillbaka till Malmö. Strax före jul ringde au
pair-familjen igen.
Om Sara stannade hela 2004 skulle hon få en rejäl bonus och en del IT-jobb så
att hon kunde spara pengar till en långresa. Under Zürichtiden kom Michael
och hälsade på. Familjen betalade resan mot att han arbetade i trädgården.
Under våren 2005 var Sara Aalvik tillbaka i Malmö. Där läste hon på Komvux och
efter det jobbade hon på ett LSS-boende (boende enligt lagen om stöd och
service till vissa utsatta grupper).
– Det bästa och svåraste jobb jag har haft.
Sara sparade pengar. Och bodde hos sin mormor till ömsesidig nytta och glädje.
I augusti 2006 skulle Sara resa i Sydamerika, Ecuador stod först på listan.
Fem månader skulle hon vara borta. Efter ett par veckor blev hon bestulen på
pengar, id och pass.
Sara åkte hem på ett provisoriskt pass. Hälften av pengarna fanns i alla fall
kvar. På hösten vaknade reslusten igen.
– Då blev det USA, Island, Barcelona, Sydafrika, Kina. Samt Australien.
Hon kom hem vid jul 2007, köpte lägenhet och började jobba på en förskola. Hon
träffade en kille, de flyttade ihop.
Men Michael då? Bäste vännen?
Vi kommer till det.
Michaels historia
Han tog studenten 2000, som Sara. 2001 jobbade han i en djuraffär. Ett bra
jobb, men han trivdes inte i Malmö, så han flyttade till Göteborg för att
läsa naturvetenskapligt basår på universitetet.
Naturvetenskapsstudierna var ganska ok. Efter en tids arbetslöshet sökte han
och fick praktik på Trädgårdsföreningen i Göteborg.
– Det var den bästa upplevelsen i mitt yrkesliv. Bra chef, bra arbetskamrater.
Jobbet var medicin för själen.
Michael är en rastlös typ.
– Rastlös, lat och stolt över det!
Praktiken tog slut. Tropikhuset gick i konkurs, annars hade han nog stannat
kvar. Istället återvände han till Malmö – och ett spännande jobb hos
trädgårdskonstnären Tage Andersen i Köpenhamn.
2005 stod Michael utan jobb, bodde i Malmö och renoverade sin lägenhet. En
kompis funderade på Barcelona och sa: Häng på!
– Så jag gjorde det.
Arbetsförmedlingen hjälpte till med praktik för långtidsarbetslösa – i
Spanien.
Han jobbade på ett hem för övergivna hundar och hittade en distansutbildning
på Linköpings universitet om djur, beteende och kommunikation. Hundvetare
och djurkommunikatör är vägen till målet, som är att bli hundterapeut och
tränare. Han blir klar 2011.
Kärleken slog till. Michael och konststudenten Carlos flyttade ihop nästan
direkt. Förra året förlovade de sig.
– Och adopterade en av de övergivna hundarna.
Tills vidare bor de kvar i Barcelona. Så småningom ska de flytta till Malaga
som är Carlos hemort.
– Mycket öppnare och varmare där.
Vänskapen
Michael bodde i Limhamn, Sara flyttade dit. Bådas mammor var ensamstående.
Michael hängde med tjejerna och Sara var en pojkflicka.
– Vi har haft olika vänkretsar, men alltid hängt ihop, säger Michael.
– Vi gick inte ens i samma klass, säger Sara.
– Sara har hjälpt mig enormt. Hennes reslust har gett mig de knuffar jag
behövt. Hon är trogen, ärlig och fruktansvärt rolig.
Grälar ni?
– Vi är överens i smått, men kan ha jättediskussioner om stora övergripande
saker, enas de om.
Sara är ordningsam. Michael är högljudd. Det finns inget de inte diskuterar.
Sara har åsikter om ämnen, Michael om generella saker.
Hur håller ni kontakten?
– Det finns ju chattar, sms och brev!
Trots resor och avstånd utforskade de världen tillsammans, de håller alltid
kanalen mellan sig öppen. Michael kommer till Malmö, Sara åker till
Barcelona. Hon och Michaels pojkvän Carlos har också ett projekt ihop:
– Jag skriver på en barnbok, Carlos illustrerar.
Vad är det allra viktigaste i er vänskap?
– Jag definierar mig som person utifrån min relation till Michael.
– Mellan oss finns det ingen försköning, ingen av oss kan göra sig bättre än
vad vi är, vi har sett det mesta av varandra, säger Michael.
– Vi vet att vi är älskade ändå, säger Sara.
Därför är de inte heller rädda att förlora varandra. Båda är lika envisa, lika
passionerade människor. De kan inte föreställa sig ett liv utan den andre.
Vänskap inpå bara benen.