”Man måste vara sig själv”
Namn: Peter Hellqvist.
Yrke: Polisinspektör, Limhamns polisstation.
Ålder: 49 år.
Man blir aldrig för erfaren för att lära nytt. Peter Hellqvists attityd till
jobbet verkar vara sån. Så har han också hållit på i trettio år. En period
som utredare var intressant, men gjorde honom rastlös. Han vill träffa folk,
vara där det händer. Yrket är både adrenalin och långsamt pusslande.
– Det är fruktansvärt roligt att fånga en tjuv. Men det utesluter inte att man
ser och förstår hur det kan bli så eländigt som det kan bli.
Kursen i Överlämnande av dödsbud var bra, tycker han. Både en bekräftelse och
en aha-upplevelse.
– Jag förstår att jag har gjort rätt, inte alla gånger, men ofta nog för att
det ska kännas ok. Men det där exemplet med barnen kursledarna använde, var
en ögonöppnare.
Han syftar på det vuxna tror är ett hänsynsfullt språkbruk. Man säger kanske
”mamma har somnat in, hon kommer aldrig mer att vakna”.
– Tacka sjutton för att ett litet barn vägrar att sova då! Om mamma kan somna
in för alltid, kan ju pappa göra det, alltså ska pappa inte heller sova.
Man ska inte försköna utan säga som det är och erbjuda allt lugn man kan.
Vad har du mött för reaktioner?
– Alla. En person blev så förtvivlat desperat att han pucklade på mig. Ja, det
kom en blombukett någon dag senare. Andra har kramat och aldrig velat släppa
taget. En del stelnar i chock, andra tar inte in. Man måste vara sig själv.
Peter Hellqvist är glad för de förändringar i utbildning och attityder som
skett under hans karriär. De ”mjuka” frågorna har alltid intresserat honom
och nu ser han resultat. Det är inte farligt att berätta hur man mår, eller
reagerar.
– Vi ska ju jobba i morgon också. Det är viktigt att man själv är okej. Det
kan vi tacka de unga poliserna för, det har de tagit med sig in i jobbet.
Kanske blir mjuka frågor ännu viktigare när verkligheten hårdnar. För det har
den, menar han.
– Man är inte precis mjuk när stenarna haglar.
"Sorgen har tusen ansikten"
Namn: Cecilia Karlsson.
Yrke: Pastorsadjunkt, Hyllie församling.
Ålder: 37 år.
Hon tar emot på den soldränkta innergården till församlingshemmet. Smycken, Dr
Martens, nitbälte och prästkrage. I juni har hon arbetat ett år. Den första
tjänsten efter prästvigningen. Hyllies första hårdrockspräst bärs av Guds
nåd, hon litar på den och har hittat hem.
– Det är den största tryggheten.
En av de vanligaste frågorna hon får är: ”Är du präst på riktigt?”
– Då säger jag: ”Varför undrar du det?”
Svaret blir ofta: ”För du ser inte ut som präster brukar.”
Efter oavslutade lärarstudier och jobb i näringslivet, kom hon till en punkt
där hon sa: ”Om du fortfarande har någon användning för mig, Gud, så står
jag till ditt förfogande.” Allt blev lätt när hon och Gud var överens.
Teologistudierna klarade hon av på halva tiden, hon var hungrig på att få
börja verka i sitt kall.
– Jag möter Gud i varje människa. Det är en ynnest.
Så även om hon ännu inte lämnat något dödsbud, känner hon sig förberedd, och
kursen hjälpte till.
– Att vara präst är ingen enmansshow. Jag är församlingens tjänare. Jag är
inte ensam.
Det är också ett arbete inom vissa ramar, och det tyckte hon var bra att få
bekräftelse på i kursen.
– Att det finns checklistor, saker att tänka på, att man faktiskt kan
förbereda sig.
Döden är det enda säkra, säger hon. Det är viktigt att veta så mycket som
möjligt.
– Sorgen har tusen ansikten. Man kan aldrig säga när något slutar att göra
ont. Man vet inget om sina egna reaktioner förrän man varit där. Det jag som
präst kan göra är att stötta, vara närvarande. ”Du äger min tid.”
Mötet mellan präster och poliser på kursen bidrog till ökad kunskap om
varandras roller. Det kan jämna vägen för budbäraren, är Cecilia Karlssons
slutsats.
Nu har hon inte tid längre. Hon måste skriva söndagens predikan.
Livserfarenhet hjälper
Namn: Catharina Svensson.
Yrke: Polisassistent, Limhamns polisstation.
Ålder: 36 år.
Catharina Svensson förfördes av filmer och tv-serier om poliser och
polisjobbet. Det är bara en del av sanningen. Hon har alltid varit
intresserad och tog steget för ett par år sedan. Hon kände att hon hamnat
klockrent rätt.
Att ha annan erfarenhet är en klar fördel i jobbet.
– Jag vet ganska väl vem och hur jag är. Att bli förälder förändrar också en
människa. Man får ett annat ansvar, lär sig att allt inte är svart eller
vitt, det finns med- och motgång.
Hon har inte gått kursen som de andra, men skulle definitivt göra det om hon
fick chansen. Helt oerfaren är hon inte, eftersom hon redan som aspirant
fick uppdraget tillsammans med en kollega och kurskamrat från
polishögskolan.
– Vi kunde förbereda oss tillsammans.
Hon hade redan tidigare, under utbildningen, träffat polisprästen Agneta
Salomonsson.
– Alla känner till hennes arbete, vi ska veta att hon finns, inte bara för
sådant som händer i jobbet. Man kan behöva prata privat. Så på sätt och vis
var jag ganska väl förberedd när det väl var dags.
Var du rädd?
– Nej. Man vet ju inte vad som kommer att möta på andra sidan dörren, men jag
kände att jag var trygg. Det gick bra. Man ska inte skynda på. Man ska
vänta.
Nyligen gick Catharina Svenssons mamma bort. Alltför fort, alltför ung.
Familjen brottades med frågor utan svar, försökte få kontroll över en
situation där ingen kontroll är möjlig.
– Att leva nära en döende människa blir som ett erkännande av hur illa det är
och en förnekelse i samma andetag. Samtidigt. Jag kan inte riktigt sätta ord
på det, men det är så det känns.
Nu går livet en bit i taget. Att gå till jobbet kan bli en paus i allt det
andra.
– Man anpassar sig till kaos. Det är nog en erfarenhet för många och
definitivt en erfarenhet jag kan bära med mig i mitt fortsatta arbete –
också när det gäller dödsbud.
Närvaron viktigast
Namn: Kent Wisti.
Yrke: Universitetspräst, Malmö Högskola.
Ålder: 39 år.
Han har erfarenhet av människors sorg. Dels har han arbetat på sjukhus, dels
på högskolan.
Han minns första gången han lämnade ett dödsbud mycket väl.
– Jag fick så mycket tack efteråt.
Vad gjorde du som var så bra?
Han ler.
– Ingenting. Jag vet att jag sa, ”Hej, jag heter Kent och är präst” när jag
kom. Och sedan, ”Du kan nå mig på det här telefonnumret” när jag gick.
Det blir ganska tyst i hans lilla mottagningsrum på Studentcentrum. Det doftar
av ljus och te.
– Jag var nog bara där, helt enkelt. Så var det nog. Jag var närvarande.
Prästkragen är starkt laddad, den betyder ett ställföreträdande hopp, en
tro. Prästens roll är att ha modet att stanna kvar i vanmakten.
I sorgen kan också finnas skuld.
– Att känna skuld kan också vara att hantera vanmakt. Längre fram i
sorgearbetet kan det också vara att göra sig ansvarig, bli vuxen. Och det
är något gott.
Varför var du med på kursen?
– Det lät spännande, jag har jobbat mycket i krissammanhang och vidareutbildat
mig. Våra roller blev tydliga. Polisen löser problem, präster gör det inte.
Jag önskar att kursledarna hade pratat mer om det, präster förväntas ha
tillit. En tro.
Kent Wisti känner att han är bra i skarpa lägen. Att han har något att bidra
med, utveckla.
– Jag skulle gärna arbeta närmare polisen.
Högskolearbetet innebär en annan närvaro i samtal och sorgegrupper. En
klasskamrat kan dö obegripligt och hemskt.
– Man ser vilken dynamik en grupp har. Klasskompisar behöver inte ha nära
relationer, men fattas en del i den stora kroppen, påverkas alla.
Därför är det oerhört viktigt att hålla minnesstund över en avliden kamrat.
– Det blir en bekräftelse. Vi gör det här för honom eller henne, då kommer
någon också att minnas mig, att jag var viktig.