MALMÖ. Den stora salen är svart, från golv till tak. Ljuset kommer in genom en
rad små fönster, som sitter nära taken på de höga väggarna. Bredvid dem
hänger tunga, svarta sammetsgardiner. I taket korsar sladdar med släckta
glödlampor i olika färger varandra.
På golvet sitter Susanne Karlsson i skräddarställning. Huvudet hänger över
benen. Hennes spretande fingrar trycker sig in i pannan. Hon försöker resa
sig upp. En annan kvinna går fram till henne för att hjälpa henne. Efter en
stund ramlar Susanne Karlsson livlöst in i den andra kvinnans famn. Hennes
ansikte förvrids i trött desperation medan hennes huvud vilar mot kvinnans
bröst.
– Bra! Men kan ni ta om det och få det att se ut som om Susanne hänger mer,
avbryter regissören Marie Parker Shaw.
Susanne Karlssons ansiktsuttryck skiftar snabbt över till ett leende och
hennes kropp ser inte längre tung ut. Hon repeterar sin roll som Medea i
Malmö Stadsteaters uppsättning av Medealand. De tar om scenen flera gånger
och lika många gånger ser det ut som om hon genomgår en känslomässig
förvandling.
När repetitionen är slut träffar jag Susanne Karlsson och Göran Dyrssen, som
spelar kung Kreon i samma pjäs. Hon är 38 år, han är 54. Vi ska samtala om
hur det är att jobba med känslor på det sätt som de gör. Deras arbete går ut
på att skapa känslor hos publiken; varje gång de går upp på scenen.
– Jag känner mig alltid lite ensam när jag står på scenen. Det är som att
ställa sig på en trampolin och hoppa, säger Göran Dyrssen.
Susanne Karlsson menar att det är jobbigt varje gång som hon ska börja
repetera en pjäs. Ibland vill hon hasa ner för den där trampolinen som Göran
Dyrssen pratar om. Hon beskriver repetitionsarbetet som en process för att
hitta rätt klang. Och att testa. För att se till att hamna rätt. Ibland kan
det bli för mycket.
– Jag behöver ett kvitto på att det inte blir för stora känslor, säger hon.
För Susanne Karlsson är det de sceniska omständigheterna som påverkar henne,
som får henne att kunna göra en roll bra. Det handlar om att läsa manuset
flera gånger. Att förstå situationen. Och att veta rollens bakgrund. Om den
har sovit eller är trött. Är hungrig eller mätt. Alla de omständigheterna
gör att det händer något i hennes kropp och i henne. På så sätt kan hon
uttrycka känslor.
– Det finns skådespelare som har åkt in på psyket för att de inte har kunnat
skilja på gränserna mellan det privata och rollen de spelar, berättar Göran
Dyrssen.
Han har spelat i flertalet Norénpjäser och han menar att ju mer djuplodande en
karaktär är, desto mer påverkas det privata livet.
– Det är viktigt att aldrig bli ett med rollen, man måste ställa sig lite
bredvid när man repeterar, säger han.
– Jag använder mig inte av mina privata känslor för att förstå rollen. Men
däremot är jag helt överens med Göran om att rollen sen kan påverka en
tillbaka, inflikar Susanne Karlsson.
Båda två säger att de under repetitionsprocessen till slut kommer in i en
annan fas. Efter att ha spelat frustrerad eller glad, kär eller förbannad
upprepade gånger i olika situationer, börjar kroppen minnas vad som ska
hända.
Susanne Karlsson beskriver det som att ”det blir mindre huvud och mer kropp”.
Men att kroppen givetvis påverkas av det den känner när den står på scenen.
Om hon har gråtit på scenen, känner hon sig ofta trött efteråt. Rollen som
Medea är väldigt stark.
– Den är maxad med stora känslor, det händer mycket i henne. Och det är mycket
som händer i mig, förklarar Susanne Karlsson.
För Göran Dyrssen är det de två veckorna innan premiären som han känner mest
saker, då det börjar lyfta. Han säger att han känner sig uppriven och öppen
under den tiden. Att hjälpa sin tonårsdotter med skolgrejer kan vara svårt.
– Då är det tufft att komma ner i privatlivet. Efter premiären blir det
lättare. Skulle man ha en dålig dag, då tar kroppen över och det är bara att
sätta sig på tåget och åka.