Tisdagen den 23 oktober.
– Du kan tro att jag varit med om mycket.
Ruth Andersson, 97 år, är klädd i grön dräkt och har en liten guldbrosch
fäst på vänster sida av bröstet.
– När jag föddes 1910 fanns det varken radio, tv eller elektricitet. Telefon
var det bara prästen som hade och vi fick springa långa vägar bara för att
se en bil. Det har varit en fantastisk utveckling under min livstid.
Hon sitter i en av de gröna sofforna i dagrummet på äldreboendet Pilegården
i Staffanstorp. Egentligen bor Ruth Andersson fortfarande på korttiden en
trappa ner. Men hon tyckte det var lämpligare att bli intervjuad på boendet
hon snart ska flytta till.
– Här är alla så snälla. Men det kan inte hjälpas, man är ledsen inombords.
Jag saknar allt och jag saknar Nils, säger hon.
De senaste veckorna har varit omtumlande.
Hennes bror Nils Andersson, som hon bott tillsammans med de senaste 30 åren,
dog den 7 september. Han blev 86 år gammal.
Under hans sista tid hade Ruth, med hjälp av hemtjänst, tagit hand om honom
i den stora villan. Tvättat. Lagat mat. Bakat bullar.
När han gick bort var krafterna slut. Trött och sliten fick Ruth flytta till
kommunens korttidsboende för att återhämta sig.
Det var då hon förstod att hon aldrig mer kan flytta tillbaka till huset i
Särslöv där även hennes föräldrar har bott. I stället fick hon vänta på ett
rum på hemmet.
– Jag har levt ett intensivt liv. Så du kan tänka dig hur det känns att
sitta här.
Hon tar fram fotografier från villan. Hennes blick är klar och blå, men
synen grumlig.
– Marianne, säger hon plötsligt till en i personalen som går förbi. Hon
visar upp ett foto av en stor vit kakelugn.
– Ska du se vad jag inte kan ta med mig hit?
Torsdagen den 25 oktober.
Det är morgon. Löven täcker marken utanför tegelhuset. Höstljuset letar sig
in bland tunga möbler och mönstrade sammetstyger.
Ruth står i villan för att välja vilka saker hon ska ha med sig till
Pilegården.
– Jag glömde säga förra gången att jag har rest mycket. I hela Europa,
Israel och Amerika, säger hon medan hon viker dukar.
I ena hörnet reser sig kakelugnen, den från fotografiet.
– Det känns tungt att plocka och välja. Att jag inte kan ta med allt.
Grannarna, tvillingarna Jan och Göran Axelsson, och brorsdotterns man, Eric
Kristensson, hjälper henne att tömma huset som nu är sålt till ett yngre
par.
– Lampan, Eric, den ska jag ha, säger Ruth.
Rösten är tydlig, stark.
En stund senare talar hon om för honom att han inte får glömma tavlan som
föreställer Hammarsjön i Kristianstad där hon bodde i många år.
– Hon vet precis vad hon ska ha med sig. Det svåraste hon har nu är att
skiljas från allt annat, säger Eric Kristensson.
Tisdagen den 30 oktober.
En soffgrupp, ett bord, en byrå, filtar, gardiner, lampor. Gröna toner och
bruna. Ruth har lyckats få möbler och textilier att matcha i sitt nya rum på
Pilegården.
Det är bara den guldfärgade spegeln som sticker ut.
– När jag vaknade första morgonen njöt jag av att få ligga i min egen säng,
säger hon med ett leende.
Till skillnad från i rummet på korttidsboendet, är allt i det nya rummet
hennes. Sängen, som en gång tillhört hennes morbror, har hon haft de senaste
femtio åren.
– Jag får lära mig att trivas här.
På få kvadratmeter har hon skapat stämning med fragment av ett innehållsrikt
liv. Mammas sydda kuddar. Dyrbara ljusstakar.
Och album med fotografier från resan till Amerika.
Det enda som fattas nu är en platt-tv så att Ruth kan se alla
idrottsevenemang.
– Jag kan inte klaga. Här är det bra personal och god mat. I dag ska vi få
stekt sill med örtsås och potatismos. Det har jag varit ute och läst, säger
hon.