Vi kan spåra den här inställningen ända tillbaka till medeltiden, säger Lars Trägårdh, historiker och en av författarna till boken ”Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige”.
Det är en missuppfattning att vi för hundra år sedan levde i storfamiljer och inte flyttade hemifrån, menar han. Tvärtom uppmuntrades unga vuxna att flytta ut, kanske till grannbyn, för att jobba som lärlingar.
– För svensken är själva oberoendet viktigt. Att ha sitt egenvärde och inte leva på andras premisser, säger Lars Trägårdh.
Denna inställning kom under förra seklet att institutionaliseras, menar han. Principen om oberoende är kopplad till en rad rörelser under uppbyggnaden av välfärdslandet Sverige, som kvinnorörelsen och synen på barns och äldres rättigheter. Ett utbyggt socialförsäkringssystem skulle garantera att vi alla klarade oss, studielån att vi kunde läsa vidare oberoende av familj och släkt. I ”Är svensken människa?” kallas den svenska principen för statsindividualism.
För människor uppväxta i en helt annan kultur, i ett helt annat samhälle, kan den svenska strävan efter oberoende te sig märklig, menar Lars Trägårdh. Till och med kall.
– Men det är ju inte så att vi inte bryr oss om varandra. Däremot finns tanken att relationer ska bygga på frivillig grund. Den svenska familjen är nästan som en sorts frivilligförening. Man träffas när man vill, inte för att man måste.
– Sedan är det ju inte fullt så enkelt. Det är klart att man ändå kan känna krav från föräldrar och svärföräldrar, till exempel. Men vi är inte tvingade att bo under samma tak eller ekonomiskt beroende av varandra för att överleva, som man är i stora delar av världen.
Men synen på självständighet och gemenskap är inte okomplicerad. Vi människor vill gärna ha både och, konstaterar Lars Trägårdh. Det ligger i vår natur att sträva efter individuell suveränitet och samtidigt söka samhörighet och gemenskap.
– Men måste man göra ett val väljer vi, i det stora hela, trots allt vår individuella frihet.