MALMÖ. Robert Prytz går omkring i Malmö och längtar efter en vardag med fotboll, något som han levt med i så många år.
– Fotbollen älskar jag över allt annat. Det är mitt liv. Jag skulle så gärna vilja hjälpa ungdomar, som jag själv fick hjälp i unga år, när jag som sjuttonåring kom till MFF, säger den tidigare Europacuphjälten.
2008 kom han tillbaka till Malmö. Det blev anställning i MFF-organisationen, inom fotbollsuniversitetet. Sedan ett halvår på Backarna i Malmö, som assisterande tränare i Flagg. 2009 jobbade han i LB07 men tvingades gå i den ekonomiska krisen.
– Nu har det gått två säsonger utan någonting. Jag har alla utbildningar från Skottland utom slutliga Uefalicensen, säger Robert Prytz.
Senast han hörde något om ett fotbollsjobb var för några veckor sedan. En division 5-klubb utanför Kristianstad var intresserad.
51 år gammal är han ett exproffs som inte har någonting annat att falla tillbaka på än sin erfarenhet från proffslivet och sitt fotbollskunnande.
Det ger en tuff arbetsmarknad 2011.
Nä
r jag träffar honom på en lunchrestaurang i Malmö, kommer han vandrande på sitt karakteristiska, vaggande, hopkrympta sätt. Det ser likadant ut som när han bytte Dalhemsplanen och Kirseberg mot Malmö stadion och MFF i mitten av 1970-talet.
1982 startade en fotbollsresa genom Europa: Glasgow, Göteborg, Young Boys, Bayer Uerdingen, Atalanta, Verona, MFF igen, Young Boys på nytt, tillbaka till Skottland och Kilmarnock, Dumbarton, Cowdenbeath, East Fife, Pollock och Hamilton utanför Glasgow där han slutade den aktiva karriären 2002, 42 år gammal.
– Jag kom hem till Malmö för mamma Lilians skull. Tur var det. Hon gick bort förra året. Jag fick ändå två och ett halvt år med henne. Hann fira hennes 80-årsdag. Det känns bra på många sätt.
D
öttrarna var vuxna. Karen är 24 år idag, Emma 22. Han hade separerat från hustrun Joyce två år tidigare, 2006. Därav flytten.
– Tänkte det var lika bra att åka hem. Underligt nog har jag bättre kontakt med döttrarna i dag. Med Joyce också. Karen var över förra året och tittade på MFF. Hon gillade det.
Emma har skådespelartalang. Kanske något av pappas naturliga sätt att nå fram till tittarna genom ”Mästarnas mästare”, tv-programmet där Robert Prytz blev folkkär tidigare i år.
– Jag ska över till Glasgow om en månad. Tar nog med en cd dit. Hon har inte sett programmet.
Duellen mot Evy Palm som han förlorade har blivit en tv-klassiker. En varm vänskap växte under serien fram med en annan Malmöhjälte, hockeymålvakten Pekka Lindmark.
– Jag kunde inte tävla mot Evy Palm. Det är helt otroligt. Det kändes inte rätt. Jag åkte till Cypern för att ha skoj. Ett plus var att alla var trevliga. Det klickade mellan oss allihop, men mest mellan mig och Pekka.
Kanske kan kontakterna i Glasgow vara ett spår till en framtida sysselsättning för Robert Prytz.
– Det kan bli aktuellt att jag blir inblandad i fotbollsresor till Glasgow. En långhelg, jag tar med folk runt, whiskydestilleri först, lite fotboll. Glasgow är en underbar stad. När jag kom dit var den nedsliten. Det är annat nu.
Han har ett gott fotbollsrenommé men har även fått en stämpel på sig att inte ha så bra ölsinne.
– Jag vet att det går rykten om sådant i Malmö. De som säger det vet inte vem jag är, har aldrig sett mig. Hittar bara på kroglivet. Storyn blir värre och värre. Jag har blivit ett lovligt byte. Den människan är jag inte. Jag är inte den som börjar prata fotboll och skryter om det. Det såg nog folk i ”Mästarnas mästare”, att jag är en känslig person.
Snacket kring Robert Prytz och alkohol förstärks av hans ansiktsförlamning som gör att han vid en snabb anblick ser härjad ut.
– Jag hade ansiktsförlamning som ung på högra sidan. Den lyckades jag jobba tillbaka till det normala. Plötsligt, under mitt sista år i Glasgow, kom det en förlamning på vänster sida. Det är väldigt ovanligt. Jag har aldrig fått tillbaka elasticiteten i ansiktsmusklerna. Det var hemskt till en början. Sjukdomen heter Bells pares och jag blir aldrig av med den.
– Ansiktsmusklerna domnar av, läppen stannar kvar. Jag är ljuskänslig. Ögat rinner. Sedan är jag känslomänniska också. Har inte långt till tårarna. Så har det alltid varit. Det förstärker också bilden. Men sysslar man med något man älskar, något man vill, så blir det kanske lätt så.
Ing
et fast jobb, men Robert Prytz hankar sig fram ändå. Han bor i mammas gamla lägenhet på Nobeltorget, spelar fotboll med tv-laget, hoppar in i diverse fotbollssammanhang så ofta tillfälle ges, men så kan det inte fungera i längden, det vet han.
– Det ordnar sig på något sätt. Jag vill jobba, inte bara gå. Det finns inget tråkigare. Jag tar de små jobben jag kan få, så var det även i Glasgow.
Även om han åter är en Malmöprofil kommer inte malmöitiskan tillbaka.
– Nej, det blir aldrig så. Jag hade lite problem med språket när jag kom tillbaka 2008. Jag tänkte på engelska, gör det än i dag. Jag talade ju knappt ett ord svenska på tjugosex år.
– Björn Ranelid sa en gång till mig: ”Förlora aldrig den accenten du har. Den är en av de bästa. Ingen annan har den.”