LIMHAMN. Figeac, mars 2008: Ösregn, hagel, lera och ännu mera regn. Hatten är
dyngsur och vandringsstaven sjunker djupt ner i marken. Åsa Hellström har
gått till fots i 174,4 kilometer och har 75,5 kvar. Genom hennes dubbla
lager regnkläder letar sig en ringsignal fram.
– Just när jag går där och bara tänker på var jag ska sätta ner foten utan att
halka ringer min dotter och frågar var busstidtabellen är. Det enda man kan
svara i ett sånt läge är: det vet inte jag heller, säger Åsa Hellström.
En gång om året lämnar hon man och tonårsbarn för att ensam pilgrimsvandra
längs GR65 i Frankrike. Varför? För att få egentid. På riktigt.
– De veckor jag är iväg lägger jag bara tid på mig själv. Jag går i vilken
takt jag vill, tar de fotografier jag vill och fikar och läser böcker precis
när jag vill. Det är verkligen egotid!
Att Åsas egentid tog formen av pilgrimsvandring är delvis en slump. Efter ett
omvälvande år på hemmaplan letade hon efter ett sätt att kanalisera det hon
varit med om och få distans till tillvaron.
När en kollega på jobbet berättade om sin resa från franska le Puy en Velay
till Santiago de Compostela i Spanien blev Åsa intresserad. Yngsta barnet
var nyss fyllda fjorton år och tillräckligt stort för att vara borta från
mamma i en vecka, resonerade hon.
– Jag kan inte tillåta mig själv att ha dåligt samvete. Att åka ifrån familjen
är lika mycket träning för mig att vara borta, som för de andra att ta över
och ha fullt ansvar där hemma. Och saker blir ju gjorda, även om det inte
blir på mitt sätt.
Sedan första vandringen år 2006 har det hunnit bli fyra resor. Och för varje
gång kommer hon allt närmare målet: katedralen i spanska Santiago de
Compostela.
– När jag är där ute och vandrar tänker jag inte så mycket mer än på världen
mellan ögat och foten. Men samtidigt känns det som om jag rensar systemet,
säger hon.
Det kan kännas omtumlande att efter dagar, ibland veckor, till fots komma hem
till vardagen och upptäcka att allt är precis som när man lämnade det.
– Känslan av att vara inkastad i ett getingbo där alla sysslor är inrutade:
mat, skola, jobb blir väldigt påtaglig. Efter en av mina vandringar kom jag
hem och bara kände: nej, här kan vi inte bo. Vi hade en sexa med havsutsikt
som var jättefin på alla sätt. Så min man undrade försynt hur jag tänkte.
Åsa kom fram till att hon behövde förändring. Hon längtade efter hus.
Gräsmatta, träd, växtlighet. Och hennes man förstod. Två månader senare
flyttade de in i sitt nya hus i markplan där väggarna består av stora
glasfönster ut mot trädgården.
I dag har Åsas egentid blivit ett självklart, nödvändigt, inslag i hennes liv.
Men om hon tänker tillbaka på tiden som småbarnsförälder konstaterar hon att
förutsättningarna var helt annorlunda.
– Då handlar det först och främst om allt det praktiska. Många befinner sig i
en karusell de själva inte ser.
Om drygt ett halvår ska Åsa ge sig ut på pilgrimsvandring igen. Då börjar hon
där hon sist slutade, i Roncevalles vid den spanska gränsen. Trots hårdare
terräng hoppas hon kunna vandra mellan 20 och 25 kilometer om dagen, precis
som hon gjort i Frankrike.
Och även den här gången ska telefonen med. Dels för att hon ska kunna
uppdatera sin blogg när lusten faller på, dels som en säkerhet om något
skulle hända.
– Nu ringer det inte lika ofta längre. Min dotter brukar säga att det är bra
om jag går fort, för då går det snabbare för mig att komma hem.