MALMÖ. När 70 stycken 46-åringar festar och minns gamla tider blir de nästan
som 15 år igen.
– Det blev 8–3, säger Ambjörn Hardenstedt.
– I vilken match? undrar Cecilia Lundquist.
– I hår på huvudet. Vi var bara tre stycken som fortfarande har hår över hela
huvudet.
Volymen är hög på puben i centrala Malmö. Vid två långbord sitter 46-åringar
som för trettio år sedan gick ut nian på Centralskolan i Svedala. Det är
förfest, om en stund börjar den riktiga festen i en restaurang runt hörnet:
klassträffen i företaget Barabambas regi.
– Jag har koll på vilka som är singlar och vilka som vill bli singlar i kväll,
säger Ambjörn Hardenstedt och skålar med männen runt honom.
Precis som de andra runt bordet är han laddad. Det här är en kväll när de
trettio åren sedan 1979 är som bortblåsta.
46-åringarna som strömmar in på restaurang Bröderna M är uppstassade.
– Det är klart att man känner lite att det är upp till bevis, det kommer man
inte ifrån, säger Cecilia Lundquist i svart volangklänning.
Alla hejar åt höger och vänster, även på dem de inte känner igen. Kram, kram,
kram. Två gamla bästisar ställer sig i ett hörn och pratar. De har inte
setts på över femton år.
– Är det här alla Svedalaböss hänger i kväll? säger Bobby Serruys i
dörröppningen.
Av vännerna i Cecilia Lundquists gamla klass, 9b, är det många som bor kvar i
Svedala. Några bor, liksom Cecilia, i Malmö. Rickard Ivarsson har tagit sig
ner från Härnösand.
– Jag kom halv fem i morse och nu har jag festat sedan tre. Vi älskar varandra
i den här klassen, säger han.
Och de elva klasskompisar som har kommit ger samma bild: de har delat nio
viktiga år och bär med sig minnet av en bra klass med stark sammanhållning.
– Vi har haft flera återträffar som vi själva ordnat genom åren. Det är något
speciellt med dem man delar en historia med, som man följt genom olika faser
i livet, säger Cecilia Lundquist.
Klassvis sätter de sig till bords. Äter kycklingfilé med örtkräm och byter
sina egenköpta biljetter mot vin och öl. Alla pratar på och gamla minnen gås
igenom: Var det hon som sa si? Var det han som gjorde så? Viss fakta är de
överens om. Som att alla killarna var kära i Agneta och alla tjejerna i
Folke.
Hur är det att ses igen? Återfaller man i sin gamla roll i klassen?
– Du tänker på den där Björn Kjellman-filmen. Det finns säkert ett stråk av
det. Under skoltiden var jag nog en i mängden men försökte hävda mig, rätt
osäker. Det är först fem eller tio år senare som man börjar finna sin egen
person och hitta sin riktiga roll. I dag betyder de där gamla rollerna
ingenting, säger Anders Olnert.
– I vår klass var det inga som var coolingarna. Vi var nog lite off, säger
Cecilia Lundquist.
Känner man prestationskrav, att man ska ha blivit något speciellt?
– Nej, vi har alla olika erfarenheter av livet. För vissa har det gått bra,
för andra inte lika. Men vad är egentligen framgång? Det viktiga är väl att
man mår bra, säger Anders Olnert.
”B är bäst. Vi ska ha fest. Skål!”, skrålar bordet innan de fortsätter med
diskussionerna om vem som var kär i vem när det begav sig.
– Under nio år hann jag vara kär i alla tjejerna i klassen, säger Bengt-Göran
Ståhl.
Alla skrattar.
– Det blir mest sådant här. Mycket flabb och skratt och bara en liten stunds
prat om jobb och familj när man ses, säger Rickard Björklund.
Snart strömmar hitsen från 1979 ut från högtalarna. Kal P Dal-texterna sitter
i, och de gamla klasskompisarna dansar och sjunger med. När restaurangen
stänger halv ett fortsätter följet till Club Privé.
– Det här är ett sätt att knyta ihop trådarna bakåt i tiden, säger Cecilia
Lundquist, som inte ämnar komma i säng på många timmar än.