Kolleger, grannar och goda vänner fanns där, nästan närvarande i mitt
vardagsliv. Men i den där nya, parallella världen dök de gamla också upp.
Den nära vännen från gymnasieklassen som jag inte sett röken av sedan
småtimmarna på studentnatten till exempel. Gångerna då jag tänkt på henne
sedan dess är inte många, men när hon nu dök upp med bild och allt kändes
hon betydelsefull. Vi började skriva långa mejl. Gick igenom allt som hade
hänt under de nästan tjugo åren sedan sist. Och vi gjorde det på det där
nära, uppriktiga sättet som man gör med gamla vänner. Det blev som en sorts
dagboksterapi. Vad hade egentligen hänt i våra liv? Vilka val hade vi gjort?
Och varför?
Någon vecka senare blev jag addad av en gammal pojkvän jag inte sett till på
tio år. Inte sedan det tog slut och jag träffade min nuvarande man. Av
bekanta hade jag hört att han flyttat utomlands och räknat bort möjligheten,
eller snarare risken, att vi skulle stöta på varandra på stan. Men på
Facebook fanns han, där kunde jag läsa vad han pysslar med och med vem han
umgås. Precis som med den gamla klasskompisen började mejlen rulla in.
Plötsligt skulle gamla minnen plockas fram och diskussionen om vad som gick
snett i vårt förhållande upp på tapeten. Först tyckte jag att det var skönt.
Freudianen i mig påpekade att det alltid är bra att göra upp med gammalt
groll. Bearbeta, bearbeta.
Men så, ett par veckor senare, kändes det som om jag ville kräkas. Det där
gamla kletiga grollet, vad skulle det tjäna till? När jag loggade in på
Facebook försvann mitt riktiga liv och jag var plötsligt slungad tio eller
tjugo år bakåt i tiden. Tillbaka till allt det där som jag faktiskt lämnat
av en orsak, som jag inte längre ville ha.
Vi lever i återföreningarnas tidevarv, hörde jag någon säga. Varenda kotte som
du någonsin stött på kan du samla på dig. Följa från morgonkaffet till
kvällstandborstningen. Varje gång du loggar in kan en kommentar från någon
förfluten vän pocka på din uppmärksamhet och väcka dina minnen. Det är
fantastiskt. Men det är också ett sätt att bjuda in ditt förflutnas skugga.
Låta det flåsa dig i nacken.
Att vara facebookare innebär för mig i dag att ha skygglapparna på. Och sålla.
Energin räcker helt enkelt inte åt alla.
Och hur är det nu det står i varenda självhjälpsbok? Jo, att vi ska leva i
nuet. Den där freudianen inom mig hade ändå inte mycket att hänga i
julgranen. För vad ska man med gamla mossiga tomtar från vindslådan till,
när man kan hänga upp barnens nytillverkade dagisalster?