Lund/Malmö. På arbetstid är Braem Sager en brobyggare mellan
Rosengårdsbor och Räddningstjänsten. Privat balanserar hon på en bro mitt
emellan Sverige och Irak.
– Vi är många som har den här erfarenheten, oavsett varifrån vi kommer. På
något sätt skrattar vi åt samma saker, förstår varandra. Det är något som
binder oss samman som nog handlar om hur vi blir bemötta.
Ändå finns det inte någon litteratur som beskriver det här. Som sätter fingret
på vad en tredje, blandad kultur innebär, menar hon.
– Det tycks inte anses intressant. Jag hade verkligen önskat att man litade
mer på oss, på våra kunskaper. Vi som har en tredje kultur kan i många fall
plocka och välja det bästa. Våra ögon är öppna för två världar.
Braem Sager, 27, jobbar med Öppen brandstation i Rosengård, som en sorts länk
mellan Räddningstjänsten och invånarna. Ett jobb hon inte hade klarat lika
bra om hon inte själv delade den tredje kulturen.
– När jag kommer ut finns det vissa saker som folk jag möter slipper förklara,
som de vet att jag redan förstår. Och människor i Rosengård är trötta på att
behöva börja med att förklara självklarheter som att de inte gillar
bränderna där, att de inte är odjur utan som alla oss andra.
Själv är hon född i Syrien, av föräldrar uppväxta i Irak. Sina första år levde
hon i Bulgarien, till Sverige och Lund kom hon som sjuåring. Här har hon en
stor släkt och flera jämnåri-ga kusiner hon pratar med dagligen. Som förstår
hennes funderingar och delar samma blandade världsbild: det svenska och det
arabiska, det svenskarabiska och det arabisksvens-ka. Ofta diskuterar de
tillsammans för att få rätt på det: när är det rätt att tänka si och när så?
Ibland vinner det svenska synsättet, ibland det arabiska och ibland något
mitt emellan.
– Ofta känns det som en jäkla soppa. Dagligen fajtas jag med de här frågorna.
Både inom mig och med andra. Beroende på vem jag möter försvarar jag det
svenska respektive det arabiska.
För Braem Sager är det nästan som att ha två personligheter. När hon pratar
svenska har hon en mjuk ton, är mer ödmjuk och gestikulerar mindre. Pratar
hon arabiska är hon hårdare, uttrycker sig spetsigare och använder tydligare
mimik. Skiftet sker automatiskt, beroende på var hon befinner sig.
Under uppväxten gällde arabisk kultur i hemmet, svensk i skolan.
– Mina föräldrar var smarta. Vi fick det arabiska genom det roliga, kulturen,
musiken, dansen och lyriken. Inte genom förbud eller förmaningar.
Krockarna kom ändå, som när synsätten möttes på föräldramötena i skolan.
– Mina föräldrar tyckte att vi skulle ha mer läxor och prov redan i ettan.
Eller som när klasskompisarna sa att hon stank för att hon luktade parfym.
– Det blev än svårare när jag blev äldre. Vuxenfrågor och vuxenproblem började
ta sin form. Jag försökte balansera mellan de olika kulturerna, och det gör
jag väl fortfarande.