MALMÖ. Det är en av årets första varma dagar när Laura Cano och maken Agustin
Baldovino tar emot Sydsvenskan i hemmet på Kirseberg. Våren har börjat
vandra in i Malmö. Vandrar gör däremot inte yngste sonen Christian. Han
föddes i Malmö för sju månader sedan och går inte riktigt än. Trots det
beskrivs han gärna av myndigheter och medier som invandrare. Eller andra
generationens invandrare, en term som bland andra Statistiska centralbyrån
använder.
– Men om han fortsätter att ha blå ögon blir det lättare för honom, skämtar
Agustin Baldovino och tittar på sonen. Eller hur?
Christian skakar på en leksak som svar.
Laura Cano kom till Malmö som femåring. Hennes föräldrar var
politiska flyktingar från Uruguay. Några år efter studenten flyttade hon
till Uruguay för att studera. Där träffade hon sin nuvarande man,
uruguayanen Agustin Baldovino, och fick barnen Emma och Joakim. För två och
ett halvt år sedan flyttade Laura Cano med familj tillbaka till Malmö, där
lille Christian föddes.
– Emma är lite ljus hon också. För henne var det jättelätt att komma in i
skolan och lära sig skånska, trots att vi inte talat svenska i Uruguay. Alla
säger att de tror att hon är blandad på grund av sitt utseende och språk. I
skolan, i kyrkan, i tullen, säger Agustin Baldovino.
I tullen?
Laura Cano nickar.
– Ja, vi blev stoppade i tullen i Frankfurt när vi skulle flytta tillbaka till
Sverige och jag gick med Emma och Joakim. ”Är det här verkligen era barn?”
frågade polisen. Jo jag lovar, sa jag, skrattar Laura Cano och fortsätter.
Som tur var hade jag papper från Uruguay som bevisade att de är mina barn
och att jag inte rövat bort dem. Det var inte lätt att förklara situationen
för barnen.
– Emma är ljus, men hon oroar sig. Hon frågar ofta varför hon heter Baldovino
i efternamn. ”Jag kanske vill heta Johansson istället”, säger hon. Hon har
gått och tänkt på det här med identitet, att hon vill ha ett riktigt svenskt
efternamn.
Vad säger du då?
– Att hon får byta men att hon inte får glömma att hon också är från Uruguay.
Men det här med dubbel identitet är inte lätt för henne. Jag vet ju inte
vilka kommentarer hon får i skolan. Efter ett tag fick jag reda på att hon
var ledsen för att ett par tjejer i skolan hade sagt ”den här jävla blatten”
om någon. Då blev hon ledsen och tänkte att mamma och pappa är ju också
blattar.
Laura Cano säger att hon ofta blir irriterad när folk insisterar på att få
veta var hennes hemland ligger.
– Mitt hemland är i Malmö, här har jag mitt hem.
När hon gick i gymnasiet på S:t Petri skola var det främst lärarna
som klassade henne som invandrare.
– I början tyckte de andra eleverna att jag var en konstig fågel för att jag
kom från Rosengård. Men det var lärarna som var mest på. De påpekade att jag
hade fel bakgrund, bodde på fel ställe och hade dåliga förutsättningar. Det
kanske kommer som en chock för dem att jag är läkare i internmedicin på
Skånes universitetssjukhus nu.
Hur tror ni att det blir för Christian när han går på gymnasiet, om ni
stannar i Malmö?
– Jag tror det blir lättare för honom, för vi som tillhör de första
generationerna har redan gått igenom det svåra. Man hoppas att det blir
lättare och att samhället förstått att det inte är vi och de.
Agustin Baldovino tar en klunk mate-dryck.
– Men vi får inte glömma att invandring är ett nytt fenomen
i Sverige. Och i Uruguay som är ett invandrarland, men där man inte talar om
invandrare som här i Sverige, så fick folk jobb direkt. Där fanns ingen sfi.
Att få jobb är den bästa invandringspolitiken, det kände jag själv när jag
fick jobb på Duni.
Du, Laura, växte upp här, dina föräldrar invandrade på 1970-talet. Tänkte
du när du var ung att dina barn också ...
– Nej, jag trodde att hon skulle känna sig hundra procent svensk och uruguayan
och inte behöva tänka på att ändra efternamnet. På något sätt känns det som
ett nederlag för mig. Men det är så svårt. Å andra sidan har jag en son som
är fem som inte märkt det. Men jag vet inte hur det blir när han blir äldre.