MALMÖ. "Jag tänker på mig själv som kosovoalban. Det är ju den
albanska kulturen som finns runt mig hela tiden. Men jag känner mig som en
svensk också.
För mig är det viktigaste att hitta en mix. Smälta in men ändå inte glömma
varifrån jag kommer. Jag försöker alltid vara en och samma person överallt.
Inte byta personlighet, det gillar jag inte. Själv har jag faktiskt aldrig
känt mig förvirrad i min identitet, men jag kan förstå om andra har det.
Hemma pratar jag albanska, ute svenska. Jag är van vid att folk frågar
varifrån jag kommer. Men det gör inget, jag är stolt över min bakgrund. Men
egentligen är nationalitet inte viktigt för mig. Människor är individer.
Som barn hemma i Rosengård kallade vi varandra blattar, jag och mina kompisar,
men då sa vår lärare att vi skulle säga nysvenskar i stället. Egentligen är
det mer nu när jag har blivit äldre som jag tänker att det finns en del inom
mig som är svensk också. Nu skulle jag nog inte säga blatte, men det ligger
egentligen inte så mycket negativt i det ordet.
I dag är jag 23 år och spelar i MFF. Just nu håller jag på att flytta från min
lägenhet i Limhamn, vart vet jag inte ännu. Det är absolut inte så att jag
flyttade från Rosengård till Limhamn för att känna mig mindre utländsk. Jag
ville bo där för att jag tycker att det är skönt att ha det lugnt runt mig
när jag är hemma.
Lyckas man som utlänning i Rosengård blir det lätt extra stort. Man blir en
förebild för andra i området, kanske för att man visar att det finns hopp
trots all skit det snackas om Rosengård.
Mina föräldrar har alltid varit lugna. Inte sagt åt mig att vara si eller så.
De tycker att man ska anpassa sig. Själv har jag aldrig tyckt att det är
svårt.
Hemma har vi både ätit mat från Kosovo och svenska rätter. Och jag umgås med
både svenskar och albaner, bosnier och araber. När jag växte upp var vi
nästan sextio kompisar som hängde ihop på fritidsgården i Rosengård. Vi var
alla från olika länder och tänkte inte så mycket på det. Det var egentligen
mer när jag blev äldre som jag insåg att det var viktigt att anpassa sig.
De gånger då det uppstår krockar mellan olika synsätt väljer jag det som anses
vara bra här i Sverige. Att smälta in i omgivningen blir viktigast. Visst
har fotbollen hjälpt till och varit en del i hur jag har blivit och hur jag
ser på det, men främst är det mitt eget sociala liv som har lärt mig vad som
funkar.
Självklart hade det varit lättast att träffa någon som har samma bakgrund som
jag, eller åtminstone samma religion. Annars uppstår en massa frågor som
huruvida ens barn ska äta fläskkött eller ej. Men det finns alltid
lösningar, så vill man verkligen gifta sig ska det inte spela någon roll
varifrån man kommer.
Egentligen är det mest fördelar med två kulturer. Man har två språk, får
uppleva två olika länders kultur och får därför mer erfarenhet. Det gäller
bara att få ihop det till en bra blandning och ta vara på den, sätta samman
det bästa från varje kultur.”