Camilla Kästner älskar mode, särskilt gamla tiders klänningssnitt, kurviga
figurer med romantiska och vackra detaljer. Marilyn Monroe och Dita von
Teese, lockat hår och snörpta midjor. Hantverket är ett arv från mormodern,
sömmerskan, och har följt Camilla Kästner genom livet. Att bli designer
kändes ändå avlägset fram tills för ett år sedan, då hon började läsa mode
på Malmö folkhögskola.
– Plötsligt handlade allt om mode. Det blir så när man pluggar mode och
design. Jag började klä upp mig för att gå till skolan, läste fler
modebloggar och startade en egen.
Fabulously curvy heter bloggen som också blev ett klädmärke, skapat ur
frustration och ett sätt att förvalta varje tjockisbloggares dröm om den där
klänningen i skyltfönstret. Att den inte bara finns upp till 42.
– När jag går i butiker i Sverige känner jag mig som en stor elefant på väg in
i en butik att fråga efter ett par stringtrosor. Man blir så nere av att
inte kunna plocka åt sig det man tycker är snyggt för att det inte görs i
ens egen storlek.
Istället har hon fått åka till London och Ullaredshamstra kläder.
– I England räknas man som "normal" om man har upp till storlek 48-50. Här i
Sverige säger de "vi har inte de plaggen i storlek 46 för det är en
tonårskollektion". Vad är det för budskap? När jag var tonåring hade jag
storlek 46.
Längst in i butikerna, lite undangömt, brukar kläderna märkta plus size hänga.
– Bara för att man går över storlek 46-strecket så betyder inte det att man
vill ha en gigantisk t-shirt med paljettryck på. När fick jag den smaken?
Det största problemet är inte bara att kläderna, utan också designerna, skapas
ur samma mall.
– När folk vill bli designer tänker de i storlek 34-36. Jag har inte ens sökt
in till Borås högskola, då ska du designa de här konstiga sakerna i storlek
36, med speglar och konstiga vinklar. De designerna går sedan vidare och ska
designa för H&M.
Och på kedjorna förvandlas tygstycken till tält när en s ska bli en xl, tycker
Camilla Kästner.
– Saker placeras på samma ställen som på en smal tjej, de designar ett plagg i
36 och plussar bara på. De är noga med att allt ska vara rakt. Köper jag en
kjol kan det vara mellan fem och tio centimeters skillnad mellan där bak och
där fram.
Efter ett år på Modefabriken på Malmö folkhögskola börjar hon på
Tillskärarakademin i höst. Affärsidén är att göra vackra kläder tillgängliga
för stora kroppar. Hon tänker aldrig sy tält. Definitivt inga tunikor.
– Leggings och tunika, tunika och leggings. Finns i varenda tjockisgarderob.
Och så ett bälte på för att markera midjan. Det känns som ett hjul som bara
går runt, säger hon och suckar uppgivet.
– Stora tjejer vill också känna sig moderiktiga. Jag har varit stor hela
livet, och min mamma präntade in i mig: "Du ska alltid ha något som döljer
rumpan, du ska inte ha åtsittande byxor. Men saken är att det fick mig bara
att känna mig större.
I hennes framtidsplaner ingår att förändra butikerna inifrån, inte minst de
större klädkedjorna.
– Mest förbannad är jag på dem som sitter på kontor och köper in kläder. Jag
vet inte vad jag ska göra, jag vill pränta in i deras öron: Köp större
storlekar, för ni kommer att sälja dem. En rolig grej är att H&M har de här
större kläderna i katalogen, men inte i butikerna. Bara det är en
skamfaktor. "Vi kan skicka dem hem till dig, men du kan inte komma hit".
Nu vill hon muta bort skammen som hon upplever att många större kvinnor
fortfarande känner.
– Jag tror att 80 procent av alla stora tjejer bara går och väntar på att de
ska gå ner så att de kan få på sig normala kläder. Bara går och väntar,
liksom.
Camilla Kästner vet allt det där, för hon har själv gått igenom faserna: den
bantande, den skamfyllda, den frustrerade, den svarta, den accepterande, den
stridbara.
För några veckor sedan klev hon in i butiken Tjallamalla i Malmö. Med sig hade
hon sin design, och en fråga: Vad har ni för plus size-kläder egentligen?
– Så nu har de börjat ta in mina kläder. "Det behöver vi", sa de.
Att göra plus size-kläder handlar inte om att bara lägga på extra tyg till ett
färdigt mönster. Det handlar om att formatera om. Ta bort detaljer och lägga
till så att det följer andra former. Få betraktaren att fästa blicken inåt.
– Man måste tänka på att bysten och rumpan är större. Jag tänker på att det
inte ska tippa framtill på en klänning. Och mina kjolar är alltid längre bak
än fram, jag rumpkompenserar. Man måste också markera midjan på ett annat
ställe.
En lek med sidlinjer, bystsnitt och skärningar som kan styra formerna till en
timglasfigur istället för en fyrkant. Plagg med vintagekänsla: En
spetsgardin blev en skir sommarklänning med vidd i kjolen och rosetter.
Luftig bomull och glansig satin. Blommiga, och prickiga, färgrika
sommardrömmar, gjorda av samma kvinna som bara brukade gå i svart.
– Jag har bara sytt tre plagg i svart sedan jag började. Resten är i färg, det
är mycket roligare. Detaljerna kommer fram. Och jag har ju fattat nu, att om
du bara känner dig bekväm i det du har på dig kommer ingen att titta på din
feta rumpa. Då ger de dig en komplimang för din kurviga kropp.