Hunden Turbo - en läkande kraft
För snart två år sedan kom han in i familjen efter att jag en längre tid
funderat på vad jag kunde göra nu när min dotter inte behövde all min tid.
Jag hade kommit fram till ett en valp inte var vad jag skulle klara av med
tanke på min värkande kropp, dess utom skulle den vara av mindre storlek så
jag kunde klara den när den drar i kopplet. Var hittar man det djuret när
man inte tidigare varit hundägare. Lösningen blev Hittehund, en förening som
jobbar med omplacering av hundar. Hundar som av en eller annan anledning
behöver ett nytt hem. Visst man kan finna hundar på annons men jag ville att
kunniga människor skulle hjälpa mig att finna rätt hund för oss.
En torsdag var det så dags att hämta hunden som skulle bli vår. Turbo kom från
ett bra hem men där situationen hade förändrats så att Turbo inte framöver
skulle få den tid han behövde. Turbo var nyss 2 år fyllda, en korsning
mellan dvärgpincher och gårdshund. Han gillar människor och är med på i
stort sett allt vår familj gör. Jag hade förberett mig med hundböcker, tv
program och tusen frågor till väninnan som är hundägare. Jag var "fullärd"
trodde jag, men så fel jag hade.
Ungefär 1½ år innan vi skaffade hunden så hade jag gått i väggen så livet var
kanske inte det ljusaste men det visade sig att Turbo skulle ändra på det.
Min återhämtning började gå framåt i en rasande fart. Turbo, precis som alla
hundar krävde sina turer. Vi är lyckligt lottade och har underbar natur runt
oss så där var jag minst en gång om dagen. Ibland bara gick vi, ibland
tränade vi och vissa dagar bara njöt vi Turbo och jag. Vi pratade med okända
hundägare och andra. Många var frågorna om Turbo "han är
så söt" och ibland bara väder och vind. Turbo bröt
isoleringen och nu har vi flera hundkompisar.
Turbo är den som tröstar jobbiga dagar. Turbo får familjen att skratta. Turbo
är den som gör oss vansinniga. Turbo är den som ofta berättar när jag börjar
få ont och nu när jag fick ett cancerbesked var det Turbo som tröstade och
sa "nu går vi vidare matte".
Min dotter är mitt hjärta och viktigast av de två men numera kan jag förstå
varför barnlösa hundägare ser sin hund som barnet i familjen, det är nästan
samma glädje.
Fram för hund på recept, alla borde få umgås med hund när livet är jobbigt
eller för all del när livet bara är.
Anchi Nyström
Katternas Rolls Royce
Jag har alltid älskat djur och mitt kattintresse kom av att jag fick en
chinchillaperser, katternas Rolls Royce.... Låter lite töntigt, men det är
den finaste perserrasen som finns. Jag fick alltså Svea som var 7 år vid det
tillfället, hennes matte hade hund och de funkade inte ihop.
Svea var skygg när jag kom hem med henne och gömde sej, jag pratade lugnt med
henne och så småningom kom hon fram och åt lite. Sedan var det kärlek till
100% från henne till mej. Det är en väldigt speciell ras, dom är ofta "pratiga",
väldigt kärleksfulla och mer som en hund, kom och mötte mej varje gång jag
kom hem, sov alltid hos mej och tyckte hon att jag dröjde med att gå till
sängs satte hon sej i trappan på vägen upp till sovrummet, tittade ner på
mej och jamade och påminde om att det faktiskt var dags att gå och lägga
sej. Så småningom skaffade jag en chinchillaperser till, Zelda, det var
spännande att komma hem och se hur Svea skulle motta henne, efter lite
fräsande och visande vem som bes tämde accepterade Svea henne, men att
nedlåta sej till att leka med henne gjorde hon aldrig. Det har faktiskt
blivit en katt till, en brun och vit perserhona som heter Tilda.
I några månader hade jag tre katter men i december dog tyvärr Svea i åldern av
13 år, en ganska hög ålder för en perserkatt. Nu är Tilda och Zelda bästa
vänner och leker dagligen och sover ihop, och jag tror det var bra för Svea,
hon blev aldrig katten som ville leka och busa utan hon fick vara med mej
när dom andra två sprang omkring. Det var en väldig sorg när Svea dog, hon
hade funnits hos oss i sex år och både jag och mina barn älskade henne
verkligen.
Marie Eveson
Mycket pyssel med Kolan
Min hund Kolan är en Chinese Crested dog och fyllde 9 år i april. Hellre en
tuff tik än en tuff man, fniss fniss. Fast jag menar inte att en hund kan
ersätta en relation till en man. Men själv har jag valt att leva med min
hund Kolan som ger mig så mycket kärlek och jag kan slösa all min kärlek
till henne. Och just nakenhund som behöver mycket pyssel med huden ,så känns
det att det inte finns tid för en man. Nakenhund som oftast har problem med
huden, bl a acne och orenheter, tar sin tid. Kolan är med mig på mitt arbete
och när vi har tagit promenaden hem från jobb är vi båda hungriga. Efter en
god måltid är det dax för lite ompyssling. Minst tre kvällar i veckan.
Jag börjar med att massera in henne med mandelolja och sen tittar jag över
henne om hon har orenheter. Det är rena healingen för oss båda. Det blir en
otrolig närhet och Kolan är mycket trygg i största allmänhet. Och icke att
förglömma! Det är ju bevisat att människor mår mycket bra av att vara
tillsammans med djur.
Ibland när jag håller på med henne känns det i hjärtat som om jag ska börja
gråta av kärlek till henne. Vi är så otroligt tajta. Fy vad tiden går. Nu är
Kolan nio år och jag hoppas jag får behålla henne många år till.
Vågar inte tänka på den dagen jag inte har henne. Därför lever jag i nuet och
njuter varje dag jag får vara tillsammans med henne.
Hälsningar från Liselotte Malmström och Kolan såklart :)
Bobby - en perfekt rottweiler
Jag har inga barn än, så den delen av det kan jag inte bidra med något till.
Men jag kan berätta om mina egna upplevelser.
Eftersom jag själv växte upp med hundar, rottweilers, så blev det för mig ett
naturligt val av ras när jag bestämde mig för skaffa en hund.
Dels för man har erfarenhet av dom, dels för jag gillar deras egenskaper, en
stor hund, arbetsvillig men inte kampbenägen. Snarare vaktbenägen, det
passar mig perfekt.
Jag har i tidigare år haft lite tankar om det, och vid tillfälle inköpte jag
även hund, men var långt ifrån redo att lägga ner så mycket tid och energi
på honom, så jag fick lämna tillbaka honom efter ett par veckor bara.
Eftersom man fäster sig så snabbt så var det jobbigt, men det blev bäst för
oss båda.
Att skaffa en egen hund var en fråga jag funderade över ett bra tag:, kommer
jag bli en bra ägare, vad tycker folk, osv osv. Eftersom jag själv inte är
helsvensk och ganska stort byggd, med tatueringar , så får man ofta blickar
från folk som tänker, ännu en ung kriminell med en kamphund och dyl.
Men tillslut bestämde jag mig, jag skaffade Bobby när han var ca två månader
gammal. Han föddes i slutet av mars 2007, och jag hämtade honom i början av
juni. Det var en seriös kennel med alla papper, stamtavla och allt.
Och det var inte tänkt jag skulle ha honom direkt, först vill dom ju träffa en
innan dom godkänner en som köpare. Men det klickade direkt, tjejen som hade
kenneln bodde i Lund, så dit åkte jag. Sen var det fyra valpar kvar, men av
någon anledning föll jag direkt för Bobby. Eller Amadeuz som han heter på
stamtavlan. Han kom inte fram först, men var inte sist heller, något mitt
emellan, fast med pondus. Han helt enkelt trängde sig fram och hoppade upp
mot stängslet som avgränsade minihundgården. Det kändes rätt direkt.
Vi satte oss ner och snackade lite, sedan kläckte kennel ägaren ur sig att hon
tyckte jag verkade vara en riktigt bra ägare. Och jag tror inte det var för
jag var urtypsägaren till en brukshund, som har gård och tio familjemedlemmar
osv. Utan för jag var ärlig, och hon verkligen insåg att jag älskar djur
över allt annat.
Jag berättade att jag inte kommer skaffa hus inom de närmsta åren, utan har en
stor lägenhet, nära till skogen. Och ekonomin är solid, så han kommer inte
leva på tredje klass burkmat, utan det blir bra grejor. Samt att jag har
gott om tid, så han kommer inte bli någon sällskapsrottweiler som ligger i
soffan nio timmar om dygnet.
Och det slutade med att jag köpte honom, skrev under papprena, betalade och
fick med mig hem honom direkt. 12.000 kronor som verkligen var en bra
investering.
Och jag har inte ångrat det en sekund. Han är verkligen min bästa vän, han är
alltid glad. Det spelar ingen roll ifall man varit och handlat utan honom i
två timmar eller varit hos grannen i tio minuter, när man kommer hem så får
man så mycket kärlek så det är en fröjd att komma hem. Han ställer inte en
massa krav, får han bara sin motion, sin mat, lite kramande och sova i samma
rum så är han helt och hållet nöjd.
Du kan inte hitta någon mer mysig rottis än Bobby, garanterat. Han är som en
liten bebis när man leker med honom.
Nu pluggar jag dessutom och det är i princip hur mycket självstudier som
helst, så Bobby är ensam cirka två-tre timmar per dag max. Och det fungerar
utmärkt.
Han går och lägger sig direkt man lämnar honom, sen är han på G när man kommer
hem igen.
Och vad gäller egenskaper kunde jag inte bett om en bättre Rottweiler.
Han är väldigt mysig med folk han känner och litar på. Han låter dom göra i
princip vad som helst, lägga honom på rygg och brottas med honom, eller ta
hans ben. Tja, i princip vad som helst.
Känner han inte dig och inte litar på dig, visar han det direkt med ett
distinkt morrande som varnar folk att hålla sig borta. Detta gör han t.ex
per automatik när han är fastbunden, så att lämna honom utanför mataffären
har aldrig varit ett problem, kommer folk nära och ska hälsa så visar han
tänderna. Likadant på nätterna, om det är folk i trappen som går på natten,
springer han till dörren o fnyser och morrar lite. För att visa han vaktar
där.
Är flickvännen eller min mamma ensam med honom, så är han väldigt på vakt.
Det enda jag kan klaga på Bobby är egentligen att han är aningen för dominant
mot andra hanhundar. Han vägrar ge sig och visa undergivelse, oavsett om det
är en äldre eller större hund. Enligt Bobby är han störst.
Eftersom jag inte har några barn, kan jag inte jämföra kärleken till dom med
kärleken till Bobby, men jag har svårt att tro att jag skulle älska någon
mer än jag älskar min hund. Men en hund ska behandlas som en hund (menar
inget negativt nu, utan bara på hur hundar skall tas), och inte som en liten
leksak eller en minimänniska, som många hundägare tyvärr gör.
Ryan Archer
Katterna är våra bästa vänner
Mitt namn är Veronika, boendes i Malmö tillsammans med min moder och våra två
katter.
Våra två katter är vanliga bonnakatter, men inte så vanliga i sig själva. Med
två helt skilda personligheter som man älskar.
Pontus är nog världens äldsta kattunge som fyller 15 år i september. Han är en
go herre som älskar när det är fart och fläkt som han kan kontrollera och
vara med i.
Det är en väldigt tålmodig katt och inte lätt skrämd. När det sker något, ett
högt ljud som hade fått andra katter att rygga tillbaka så marscherar Pontus
in för att titta. Och när det är något som skall göras så är det han som är
arbetsledaren och vet bäst.
Rykte är en liten ryckig katt på snart nio år som inte kommer överens med sin
svans alla gånger. Han har lätt att bli irriterad men är en väldigt snäll
katt trots sitt ibland något hetsiga humör.
Rykte älskar att krypa ner under täcket och lägga huvudet på kudden. Ligga
ordentligt i sängen.
För oss är katterna en självklarhet i vår familj. Och jag som var sex år när
vi fick hem lilla Pontus ser honom som mer än en katt, det är en god vän och
familjemedlem. Vi har växt upp tillsammans han och jag. Och vi hade en annan
katt också, men som dog för tre år sedan. Jackson, en svart vit tuxedo-katt
som man kan kalla dem. Med vita "strumpor" på tassarna. Det var
speciellt för på hans ena bakre tass hade en en svart fläck mitt i det vita,
så det kallade vi ett hål i strumpan.
Det var inte lätt när Jackson väl dog. Han dog den 13maj 2006 och det är en
dag jag aldrig kommer att glömma. Han hade varit sjuk i närmare ett år innan
hans kropp gav upp. Det var en kamp medan man fick se sin älskade vän tyna
bort.
Det började med leversvikt och det var in och ut på djursjukhuset där han låg
inne i omgångar. Vi gjorde allt för honom. Allt som stod i vår makt. Även en
gång när vi var inne och besökte honom på djursjukhuset och han var så
trött...Vi tog in Pontus som sällskap på kvällen för att se om Jackson kunde
piggas upp med att ha sin vän där. För dom avgudade varandra. Men det gav
ingen märkbar effekt. Vi kämpade med att mata Jackson med speciell mat som
skulle hjälpa levern.
Det var ett hemskt år, den friska pigga, knäppa, underbara katt som alltid
varit lite rund tynade bort till ett skelett. Det var många tårar,
sammanbrott och frustration över hela situationen. Sen kom den dagen då
veterinären berättade att njurarna slutat fungera. Det fanns ingenting att
göra. Han skulle dö, antingen i svåra plågor eller om vi valde att avsluta
det så han slapp lida. Det var fruktansvärt. Att stå i det rummet och se sin
älskade vän somna in. Och man känner sig så skyldig trots att det fanns
inget att göra.
Ja... Våra katter betyder något oerhört. Och det är ju så det skall vara när
man har ett djur. Det skall inte vara en leksak eller ett tidsfördriv utan
ett gott sällskap i form av en vän. En luden vän. Och våra katter är våra
bästa vänner. Har så många fina minnen med katterna, av situationer där dom
faktiskt hjälpt en. En blick, en knuff på armen när man varit ledsen. Jag
hade kunnat skriva mig galen på alla egenskaper som alla mina katter har
haft och har. Veronika Lundberg.
Airedale terriern kan - nästan - allt
På lördag ska vi hämta hem vår nye valp; Albin.
På riktigt heter han något mycket finare.
Han är en airedale terrier – precis som vår älskade Sixten (Knösös Vårvicker )
var.
Sixten blev nästan 14 år. Vi var tvungna att säga hej och tack för allt du gav
oss den 22 december 2008.
Det gjorde ont från hjässan till lilltån - det har inte gått en enda dag som
vi inte saknat honom
Vi hade bestämt oss:
Ingen mer hund, dom smutsar ner, får inte gå in på krogen eller i affären, kan
inte var ensamma för länge, retar våra katter (4xMånssons) osv.
Men det gick naturligtvis inte. Redan Trettondagen ringde vi uppfödaren, och
tänk dom hade precis parat en tik. Det blev valpar
En av dom är alltså Albin.
Den glädje, motion, kärlek, oro. kostnader mm mm som endast en airedale
terrier kan ge är obetalbar. Dom är vackra, glada, smarta och testar
gränser. Dom vet vad dom vill och är väldigt ärliga. Kort sagt dom kan allt
- utom att svara i telefonen. Och det gör inte så mycket, dom flesta som
ringer har inte nåt viktigt att säga.
Och vi –människorna - , ja vi är födda 1941/1945 och vi tror att hund det ska
man ha!
Vov !
Kjell och Lillemor Lindström
Friska svenska hundar dödas - sjuka spanska importeras
Jag vill slå ett slag för att de som funderar på att skaffa ett djur, särskilt
hund, tar hand om något som saknar hem och kanske måste avlivas. Samtidigt
förekommer på Internet en oseriös handel med hundar av låg kvalitet. Dessa
produceras ofta för ändamålet.
Det har blivit lättare att flytta hundar inom EU. En veterinär i
ursprungslandet utfärdar ett pass för hunden. Detta intygar att hunden är
frisk. Den kan sedan tas med mellan EU-länder utan tidsödande och kostsam
karantänsvistelse.
Tyvärr missbrukas detta. Svenskar får t ex kontakt via nätet med en herrelös
hund, tycker synd om den och tar den till Sverige. Men slarv och missbruk av
intyg är inte ovanligt. Det förekommer enligt uppgift i många syd- och
östeuropeiska länder.
Nyligen har TV 4s Kalla Fakta och andra medier särskilt uppmärksammat Spanien.
Många veterinärer där skriver ut pass trots att de inte undersökt hunden
ordentligt. Därför är ofta spanska hundar sjuka. På så sätt har allvarliga
sjukdomar som inte tidigare funnits i Sverige nu upptäckts här.
Hundarna är ofta inte egentligen herrelösa. Samvetslösa och giriga människor
åker runt och köper upp hundar, ofta av dålig kvalitet. Det sker också en
hänsynslös avel där ärftliga svagheter fortplantas. De marknadsförs sedan
som herrelösa, särskilt på Internet. Det påstås att du gör en djurskyddande
insats. Tro dem inte!
Samtidigt finns det i Sverige gott om friska hundar i god kondition som
behöver få en ny ägare. Den gamla ägaren kan ha dött, blivit svårt sjuk,
eller befunnits missköta sin hund. De lämnas vanligtvis in som hittehundar
eller tas om hand av polisen.
En hund som inte finner ny ägare måste tyvärr så småningom avlivas. Genom den
okunniga och missriktade importen av tvivelaktiga hundar försvinner massor
av placeringsmöjligheter för prima svenska hundar. Dessa döms på så sätt
till döden.
Sedan några år bedriver organisationen Djurskyddet även placeringsverksamhet
av omhändertagna och av upphittade hundar. Endast lämpliga hundar kommer
till nya, godkända hem. Alla är friska, pigga och veterinärundersökta.
Hundar blommar oftast upp när de kommit till ett nytt hem. 2008 placerades i
Skåne ett 50-tal hundar till lyckliga ägare. Man ser noga till att rätt hund
kommer till rätt ägare. Det ligger mycket arbete bakom varje omplacering i
form av telefonsamtal, hembesök och kontroll av referenser.
Jag har själv fått en härlig foxterrier som jag döpt till Shri Ram, Hindi för
Min Bäste Herre. Han är fem år gammal men pigg som en valp. Jag har haft
hundar i hela mitt liv, både i Sverige och i Indien. Sen reste jag för
mycket för att ha hund i några år, men nu har jag åter ett tillgivet
sällskap som följer mig i hälarna eller ligger vid mina fötter.
En hund är en vän för livet. En mera tillgiven och sällskaplig kamrat är svår
att tänka sig. Hundar ljuger inte om sina känslor (men kan ljuga friskt i
andra avseenden!). Hundar lever i nuet, är aldrig långsinta och förlåter
snabbt om ägaren råkat göra ett misstag.
Man bör inte ta in hundar från Spanien eller andra syd- eller östeuropeiska
länder! Man bör vara försiktig även när det gäller andra EU-länder. Man bör
absolut inte ta in hundar från länder utanför EU.
Om man tänker skaffa hund kan man köpa den för en liten slant via Djurskyddet.
Då får man en frisk hund som annars kanske skulle avlivas. Man gör en fin
djurskyddsinsats. Man får alltså en frisk hund för några kronor i stället
för en dålig eller sjuk för många tusenlappar.
Lars Henric Ekstrand, professor emeritus, Malmö
Bonnie - jag glömmer dig aldrig
En Rottis tik, som sin absolut bästa vän, kompis och sällskap!
"Han kan inte vara riktigt normal som bara ligger kvar i sängen, tjuter,
gråter och vill inte prata med någon efter det att hunden blivit avlivad."
-
Ja så var det några som inte bara tyckte - utan också uttryckte efter det att
jag "gick ner för räkning" efter Bonnies bortgång.
Det var en nästan helt vanlig solig torsdagseftermiddag som jag, av flera
olika skäl, tvingades - tillsamman med min hustru och dotter - köra till "våran
veterinär" med Bonnie därför att hon sista tiden haltat så markant
och plötsligt blev väldigt förvirrad och allmänt rädd. Vad det var som
orsakade hennes rädsla lyckades vi aldrig helt utreda - men troligen en
liten hjärnblödning.
Bonnie och jag stod varandra mycket nära och hade ett så stort förtroende för
varandra att jag absolut inte kunde tänka mig att svika detta. Bl.a. av
detta skäl - men också för att jag inte ville "bryta ihop"
där hos veterinären, när Bonnie drog sitt sista andetag. Då ville jag hellre
vänta utanför och få gråta min egen och Bonnies, stilla gråt, här ute på en
parkbänk. Farväl Bonnie - jag äslkar dig verkligen - och det gör väldigt och
fruktansvärt ont djupt in i själen - att jag skall behöva uppleva detta!
- Skaffa en annan hund! Nej, ingen annan hund kan för mig ersätta Bonnie! Det
vore som att skaffa en ny syster eller bror när någon av dessa gått bort.
Visst kan man ersätta en död och bortgången, vare sig det gäller en människa
eller ett djur, men då skall man vara djupt medveten om att det är absolut
inte samma, varken djur eller individ du får i stället! Visst kan man gifta
om sig - men det blir till alla delar ett nytt förhållande - och absolut
inte samma.
Jo jag har faktiskt varit djupt förtvivlad efter Bonnies bortgång - men får
jag bara lite tid, så sjunker det sakta undan till en mera hanterbar nivå -
men jag måste få lov att vara ledsen och deprimerad - även om jag är fullt
medveten om att jag tyvärr aldrig mer får tillbaka just Bonnie.
Nu är det än så länge bara någon vecka sedan hon gick ifrån mig - så jag vill
smälta och läka min sorg först - sen får vi se!
Mina tankar i tårar för min högt älskade Bonnie - som inte längre finns - men
ändå finns!
Ingemar
Hunden blev mitt stöd
Sedan många år har jag pälsdjurallergi och har de sista två åren gått på
allergivaccinationer för att mildra eller kanske helt enkelt få allergien
att bli så bra att jag slipper medicinera.
Är en stor djurälskare, särskilt hundar och sedan min bror separerat från sin
sambo har jag ställt upp en hel del då jag kunnat och tagit hand om vårt
charmtroll...
För tre år sedan sjönk jag in i en djup depression pga olika omständigheter.
Hade svårt att gå ut, vara social osv...
Min lilla Celine som snart fyller år var ett stort stöd för mig. Det var som
om hon kände på sig att jag inte mådde bra. Gick intill mig o stannade upp
ibland för att kolla att jag var där.
När jag låg och var som sjukast låg hon hos mig i sängen med huvudet på
armen...
På nätterna smyger hon ibland up i sängen och lägger sig vid fotändan. Allt
för att inte jag ska märka av henne. Hon är "min"...Vet
inte hur livet skulle se ut utan min älskade Celine...
Men jag vet att den dagen då hon inte orkar längre kommer jag att göra det
bästa för att hon ska få det skönt o lugnt.
Ana-Kristina Rezic