Alice Owman och Nanook
”Jag var rädd för hundar när jag var yngre, tyckte att de såg stora och
farliga ut. Men sedan hände något, och jag visste att jag ville ha en egen
hund. Till sist lyckades jag övertyga mina föräldrar.
Eftersom jag bara var tolv år fick jag rådet att köpa en lättlärd, mindre
hund. Men jag fastnade inte för någon av de raser som skulle vara lämpliga
för barn och ungdomar. Jag ville ha en siberian husky.
Vi åkte till en kennel med huskys och hundarna där var väldigt snälla och
vänliga. Men då fanns inte Nanook än, hon föddes lite senare.
Jag köpte henne när sommarlovet började. Till hösten skulle jag börja
högstadiet, och jag fasade för det. Tack vare Nanook hade jag inte tid att
oroa mig. Jag hade fullt upp med min lilla valp.
Nu är Nanook två år och jag är femton. Utan henne hade högstadiet varit
olidligt. Hon är min bästa vän. Vi tränar agility och lydnad. Hon behöver
mycket motion och ibland cyklar jag med henne.
Var hon sover? I min säng förstås. Det blir lite trångt, men det är så skönt
att ha henne där.”
Caroline Johansson Velevski och Linus
”År 2003 flyttade jag tillbaka från Jönköping till Malmö sedan det tagit slut
med min pojkvän. Det var ett uppbrott från allt: studier, kompisar,
kärleken. Jag hade inget jobb, var ensam och deppig. Livet kändes tungt. Jag
hade svårt att vänja mig vid tanken på att börja om på nytt. Men så en dag
kom min bror med en inflyttningspresent, en katt! Linus blev mitt sällskap
och min ljusglimt i tillvaron. Han betyder oerhört mycket och vi talar vårt
eget lilla språk.
Jag träffade en ny pojkvän. När vi skulle flytta ihop undrade han om katten
verkligen skulle följa med. Det är något konstigt med män och katter. Jag
vet inte om män har svårt att klara det typiskt kvinnliga hos katter.
För mig var det självklart att Linus skulle bo med oss, han är ju en
familjemedlem. För ett år sedan fick min man besked om att han är allergisk
mot katter. Det var nog den värsta dagen i mitt liv. Nu är vi nygifta, och
vi vet fortfarande inte hur vi ska göra med Linus. För mig skulle det kännas
som att hugga av en arm om jag tvingas lämna bort min älskade katt.”
Marcus Kvant och Bob
”Min hund är det viktigaste i mitt liv och saknaden är stor de veckor han inte
är hos mig. Å andra sidan innebär delad vårdnad att jag kan ägna mig åt
andra saker den veckan han bor hos min före detta sambo. Varken jag eller
hon kunde tänka oss att vara utan Bob, så det fick bli delad vårdnad.
Tyvärr kan jag inte ha med honom på jobbet, men han har det väldigt bra på
hunddagiset. Han är trött när han kommer hem, det är ett gott tecken.
På helgerna gör vi sådant som han gillar. Mitt liv är uppstyrt runt hunden,
precis som det är för föräldrar som har små barn. Jag tycker att en hund kan
vara lika viktig som en annan människa.
Om jag trots allt går för att ta en öl på Möllan när Bob är hos mig får han
följa med. Det är inte det roligaste han vet, men det är tråkigare att
stanna ensam hemma.
Så fort det blir möjligt ska jag skaffa en hund till. Men först behöver jag
flytta till ett hus.”
Linda Ekstedt och Marley
”Jag har länge velat ha en hund, men jag hade inte förstått hur omvälvande det
skulle bli att skaffa en valp.
Jag är 35 år, ensamstående och pluggar. Jag har levt ett aktivt liv med mycket
träning, umgänge, fester. Sedan Marley kom har jag bara varit hemma med
henne. Jag har haft mycket tid att tänka och reflektera. Och insett att jag
inte alls gillar mitt hektiska liv. Det var lite chockartat att upptäcka att
jag egentligen tycker det är skönast att vara hemma. Att läsa skönlitteratur
eller prata med vänner. Man är inte den man tror alla gånger.
Som student har jag inte råd att köpa en renrasig hund. Marley är en riktig
gatukorsning. Jag hade egentligen inte planerat att skaffa hund, jag fick
henne gratis av en kompis som äger hennes pappa och inte ville ha två
hundar.
Hon ser mest ut som en schäfer, men har även labrador, rhodesian ridgeback och
rottweiler i blodet. Så hon blir en riktigt stor hund … Och
tuff. Hon har mycket viljestyrka och testar gränser hela tiden. Det är tur
att jag har erfarenhet av hundar sedan tidigare.”
Johan Billin och Kelly
”Jag är stolt ägare till världens mysigaste marsvin, Kelly. Marsvin förknippas
väl mest med 11-åriga flickor men jag som 36-årig karlakarl kan inte tänka
mig ett trevligare husdjur. Och jag har ändå haft både katt och hund samt
ett antal råttor genom åren.
Min före detta sambo tog marsvinen med sig när vi separerade. Men när hon
flyttade till en mindre lägenhet upptäckte hon att hon var allergisk mot hö.
Jag tog hand om Kelly och hennes kompis Brenda, och även om det inte var
mitt val att skaffa marsvin från början står jag för det fullt ut.
Tyvärr gick Brenda bort nyligen, så nu är det bara Kelly och jag i lägenheten.
Det var trist med Brenda, men samtidigt har det fört Kelly och mig närmare
varandra. Jag räknas tydligen som en i flocken, eftersom Kelly tyckte att
det var okej med bara mig.
Det bästa med Kelly är att hon är så lynnig. Man vet aldrig vilket humör hon
är på. Ibland sitter hon bara och hänger. Ibland springer hon efter mig som
en magnet.”
Therese Linnér med Zelmani och Nisse
”Jag har två katter. Nisse är den perfekta katten. Jag brukar säga att han är
en nybörjarkatt. Han har aldrig rivit, aldrig bitit, aldrig kissat utanför
lådan. Aldrig varit sjuk. Han är en knäkatt, en sådan som många vill ha men
som är få förunnat.
Zelmani är problemkatten. Hon kom till mig via Kattkommando Syd. Hon var bara
åtta veckor och jättesjuk i kattsnuva. Det har gett henne problem med
lungorna. Hon hade vuxit upp i ett hem bland 30–50 andra vanvårdade katter.
Jag tog hand om ytterligare tre kattungar därifrån. De hittade nya ägare,
men Zelmani var det ingen som ville ha.
Nu är hon fem år. Hon kommer aldrig att bli riktigt frisk, även om hon mår
ganska bra mellan varven. Hon bajsar alltid utanför lådan.
Det är tufft att ha en katt som man älskar men som samtidigt innebär stora
problem. I bakhuvudet finns också tankarna om att nästa gång jag åker till
veterinären måste jag kanske fatta ett beslut om hennes framtid. Kärlek,
realism, ekonomi, etik och egoism måste vägas mot varandra.
Mina katter är som barn för mig. Jag känner ingen stark längtan efter att
skaffa barn trots att jag passerat trettio.
Jag kan tänka mig fler katter i framtiden. Men jag tar inte hand om fler
vanvårdade djur. Jag har gjort mitt.”