"Jag är väldigt svensk av mig. Min mamma har sina rötter i Indien men är
uppvuxen i Uganda och min pappa är född och uppväxt i Japan, men de ville
båda att jag skulle smälta in i Sverige. Därför pratade vi varken indiska
eller japanska hemma vilket jag tycker är jättesynd. Ändå har jag aldrig
känt mig som alla andra. Det är både mitt utseende och min personlighet tror
jag, som gör mig annorlunda. Men jag är född här så det är klart att jag är
svensk.
Länge var jag rotlös. Jag var osäker på vem jag egentligen är och letade efter
en identitet. När jag umgås med mina svenska vänner känner jag mig utländsk,
med mina indiska släktingar svensk. Om jag är mer eller mindre av det ena
eller andra går inte att säga, för hur är egentligen en indier eller en
svensk? Men jag tror inte att någon ser mig som en typisk invandrare, mer
som utländsk. En invandrare föreställer man sig som någon med stereotyp
invandrarattityd, vad nu det egentligen är? Jag är varken blatte eller
svenne, inga kategorier fungerar.
Samtidigt som jag säger att min uppväxt var väldigt svensk, var den det inte.
Mina föräldrar var strikta och ställde krav på uppförande och disciplin. Det
var principfast med tydliga rätt och fel vilket jag nu i efterhand tycker
var väldigt bra. Exempelvis bar jag alltid byxor eller lång kjol och hade
håret uppsatt i skolan. Jag fick starka värderingar och en moral som jag är
tacksam för i dag. Men som ung tonåring revolterade jag ganska starkt. Min
uppväxt var ju inte bättre eller sämre än andras, det var bara svårt att som
liten inte ha någon att relatera till och dela erfarenheter med. Det blev så
att man kände sig lite annorlunda.
Jag är 19 år, läser kurser på högskolan, tar en konstkurs vid sidan av och
jobbar dessutom i en klädesbutik. Just nu är jag singel. Men medan mina
släktingar har valmöjligheten att kunna åka till Indien för att skaffa pojk-
eller flickvän, känns det främmande för mig. Jag har på något sätt
integrerats mer i det svenska samhället och därefter skapat mina egna
värderingar när det gäller kärlek.
Någon gång vill jag starta eget, gärna inom något kreativt. Jag kan känna
stark press hemifrån ibland. Mina föräldrar värderar utbildning högt och
tycker att jag, vår generation i Sverige, har möjlighet att göra vad som
helst med den valfrihet vi har.
I framtiden skulle jag vilja bosätta mig i någon mångkulturell stad som
London. Där smälter jag in och slipper riskera att bli särbehandlad. Det
märkte jag när jag levde där ett halvår. Just nu har jag tillfälligt flyttat
hem till mina föräldrar i Lund efter att ha bott en sväng i Malmö.
I Japan har jag varit en gång, men aldrig i Indien eller Uganda. Just Uganda
skulle jag verkligen vilja resa till. Det var ändå där min mamma växte upp.
Min mamma är muslim och min pappa shintoist, men de är väldigt liberala. Själv
har jag fått välja fritt, men är inte troende. Ändå har religionen ett visst
inflytande på mig. Ibland under högtider till exempel, när vi på mammas sida
ska be, då ska kvinnorna ta på sig en sjal av respekt. Då kan jag känna mig
väldigt svensk och aningen obekväm. Men samtidigt tycker jag att det är
fint, och dessutom lärorikt, att ha så pass nära kontakt med olika
religioner.
Innan såg jag mest nackdelar med min bakgrund. Hade svårt med identiteten. Jag
jämförde mig alltid med andra och undrade hur jag skulle vara för att vara
normal. Det blev ensamt, ibland kände jag mig väldigt missanpassad och udda.
Det har verkligen känts rörigt inom mig. Nu tänker jag tvärtom och är stolt
över mig själv och över min bakgrund. Personer som jag, vi har en större
omvärldskunskap och är mer internationella.”