– Först måste åskådaren notera att det händer något. Människors förmåga att
hantera information är begränsad och i många fall missar de att registrera
en händelse, säger Magnus R Larsson, universitetslektor i psykologi vid
Lunds universitet.
Andra steget är att åskådaren korrekt tolkar att det är en nödsituation.
– Sådana här situationer är ofta begränsade och innehåller inte komplett
information. Det finns en förvirring om vad som händer och när det finns en
osäkerhet väljer människor ofta att inte göra någonting.
Om åskådaren uppfattar att någon verkligen är i nöd blir nästa steg att ta ett
beslut om att hjälpa till. Men i stora grupper av för varandra okända
människor är det enligt Magnus R Larsson svårt att avgöra vem som ska göra
vad.
– När människor är ensamma åskådare handlar de, när de är i grupp söker de
någon som kan leda gruppen.
Socialantropologen Brian Palmer, som undervisar i civilkurage vid Uppsala
universitet, instämmer. Han betonar hur svårt det kan vara för människor som
inte känner varandra att gemensamt koordinera en aktion.
– Det kanske är en våldsam man som slår en kvinna utanför krogen och vi är tre
som bevittnar det, säger Brian Palmer. Att en av oss hoppar på mannen
fungerar inte så bra, men om vi alla gjorde något skulle vi kunna stoppa
honom. Men då krävs det att vi samarbetar. Och det är vi inte så vana vid
att göra snabbt och spontant.
I sista fasen då vittnet tar beslutet att agera eller inte agera, menar Magnus
R Larsson att känslan av om man kan eller inte kan göra något spelar roll.
– Kan någon närvarande hjärt- och lungräddning är det större chans att den
personen försöker sig på återupplivning än någon som inte kan det, säger
han.
Rädsla spelar också in.
– Generellt sett är det två stora rädslor som påverkar, säger Magnus R
Larsson. Den existentiella, som handlar om att skada sig eller dö. Den
rädslan är väldigt förnuftig i olika situationer.
– Sen finns det olika typer av sociala rädslor, för att tappa social status,
bli utfryst eller göra fel och göra bort sig när någon är skadad eller sjuk.
Just rädslan för att göra bort sig har betydelse när åskådare väljer att inte
agera.
– Människor är rädda för att ingripa i situationer som de har missförstått och
göras till åtlöje, säger Magnus R Larsson.
Då gäller det att tidigare ha tolkat situationen rätt och eftersom all
information om vad som hänt inte finns tillgänglig letar man efter ledtrådar
hos andra människor och förlitar sig på hur de agerar.
– Om ingen annan agerar och alla går förbi, då är det säkrare att göra som
alla andra. Om man tolkar andra människors beteende som att de är oberörda
och inte agerar då agerar man inte själv.
Att människor inte agerar går däremot enligt Magnus R Larsson att ändra på.
– Den här processen kan motverkas. Om offret ber om hjälp och klart riktar det
mot en person så förenklas ansvarsfördelningen och risken för att människor
känner sig rädda för att göra fel minskar.
Och om offret har möjlighet att berätta vad som händer, skapas en bättre
förutsättning för omgivningen att agera.
– Då har åskådarna fått mer information och kan fatta ett bättre underbyggt
beslut.
Men det finns också andra sätt att få människor att ingripa i situationer som
kräver civilkurage och att överkomma rädslan.
– Man ska inte förneka att man är rädd, säger Magnus R Larsson. Men det går
att lära sig att hantera rädslan. Den blir mindre med rätt förutsättningar
och verktyg att hantera en situation.
På Brian Palmers kurs i civilkurage lärs det ut när åskådare bör gripa in och
när det är för farligt och därför bäst att vänta på polisen. Men också hur
olika situationer kan hanteras i praktiken.
– Efter en sådan här kurs har deltagarna en ökad känsla för ansvar, säger
Brian Palmer. När de har funderat på frågorna har de ingen ursäkt att inte
göra sitt bästa.