– Jag ångrar aldrig min son, men jag ångrar sättet vi gjort allt på, säger Anders. Om jag vetat vilka slitningar det skulle bli, hade jag inte gått igenom det.
Han och väninnan hade känt varandra i många år innan de bestämde sig. Båda levde i samkönade relationer och längtade efter att bilda familj. Varför inte göra det tillsammans?
– Min partner var tveksam, säger Anders. Han var rädd att han skulle hamna utanför, inte få vara delaktig. Ja, precis så som det sedan blev. Men vi övertalade honom.
För fyra år sedan reste alla fyra till Storkkliniken i Köpenhamn där de fick hjälp med insemineringen. Nio månader senare föddes Lukas, som nu har hunnit bli tre år.
Enligt Anders hade de på förhand kommit överens om hur delaktig han och hans partner skulle vara under graviditet och förlossning, samt hur de sedan skulle dela på ansvaret för barnet. Anders och mamman skulle dela på föräldraledigheten och barnet skulle så småningom bo växelvis hos dem.
I början av graviditeten träffades de båda paren regelbundet, men efter några månader upplevde Anders att väninnan började avskärma sig. Han och partnern fick heller inte vara med vid förlossningen och första tiden efter sonens födelse sågs de inte alls.
Efter ett tag började Anders hälsa på ett par gånger i veckan, men mamman lät honom inte vara själv med Lukas eller ta med honom hem till sig.
– Hon skrev på alla faderskapspapper så vi fick gemensam vårdnad, men hon ville inte längre erkänna att vi kommit överens om att jag skulle ha en lika stor del i Lukas liv som hon. Jag skulle vara en känd pappa, men finnas mer i bakgrunden.
Anders var skakad och kände sig maktlös. Han sökte råd hos barnpsykologer och hos den kommunala familjerätten, men mamman ändrade sig inte.
När Lukas var drygt ett år skulle Anders vara föräldraledig, men han fick bara ta hand om sonen under dagtid på vardagarna då mamman jobbade.
– Detta innebar att min partner aldrig fick träffa Lukas.
Nu bestämde sig Anders för att låta tingsrätten avgöra umgängesfrågan. Det ledde till en utdragen vårdnadstvist. Under processens gång fick han rätt att ha sonen hos sig under allt längre sammanhängande perioder.
– Tingsrätten har hela tiden dömt för en utökning för mig. Den första övernattningen skedde när Lukas var 1,5 år, efter ett beslut i rätten.
Mamman vill inte kommentera vårdnadstvisten i tidningen, men enligt den slutliga domen från i somras anser hon att de aldrig kommit överens om växelvis boende, att pappan inte varit tillräckligt ansvarsfull i sitt föräldraskap och att pojken mått dåligt av att skiljas från henne.
Tingsrätten konstaterar att båda parter är lika lämpliga som föräldrar, men eftersom de inte kan samarbeta tillräckligt bra fungerar inte växelvis boende. Lukas får däremot bo hos sin pappa torsdag till tisdag varannan vecka.
I dag känner Anders att han kanske skulle ha lyssnat mer på sin partner, men som homosexuell man fanns inte så många alternativa vägar till att bli far.
– Det gjorde väl kanske att jag inte riktigt ville se problemen, säger han.
Hans råd till andra samkönade par som går i liknande tankar är att skriva något slags dokument innan barnet är fött kring hur de vill att allt praktiskt ska fungera. Det är viktigt att det också finns vittnen.
– Det har ingen juridisk giltighet, men man har något att luta sig emot. Man kan inte neka till att man varit överens.
Anders har inte blivit fördomsfullt bemött, men tycker ändå att de som arbetar med vårdnadsärenden behöver utbildas i hbt-frågor. Han anser också att lagstiftningen bör ändras så att barn kan ha fler än två juridiska föräldrar.
– Vårt fall har bedömts som en vanlig vårdnadstvist mellan två heterosexuella föräldrar, men vår situation är annorlunda. Skaffar man barn på det här sättet borde växelvis boende vara utgångspunkten. Lagen tar heller inte hänsyn till min partner. Om jag dör har han inget alls att säga till om.
Tänkte ni
på hur det skulle va
ra för barnet att ha
två familjer och fy
ra vuxna att förhåll
a sig till redan frå
n födseln?
– Det är inte annorlunda mot hur skilsmässobarn kan ha det. Om bara samarbetet fungerar är det inga problem.
I dag tycker Anders att vardagen fungerar bra. Och allt är bestämt kring ledigheter och högtider för lång tid framöver.
– I somras var vi utomlands tio dagar i sträck på semester med Lukas, det var en enorm frihetskänsla.
Anders och Lukas heter egentligen något annat. De är anonyma för att mamman inte ska gå att identifiera.