För Camilla, som idag är 41, började det när hon hade slutat amma sitt andra
barn.
– Allt kändes meningslöst. Jag kände mig fruktansvärt olycklig.
Hon kände sig hudlös och skyddslös inför händelser i omvärlden, exempelvis
tsunamin och krocken i Svedala då en hel familj dog i mötet med en berusad
lastbilschaufför.
– Då kom oron: varför har vi fött barn till den här hemska världen?
Camilla kände inte igen sig själv. Även hennes minnen blev
förvrängda.
– Jag trodde att alla tyckte illa om mig. Jag ville bara sluta tänka på allt
som varit, och på hur jag hade varit.
När det var som sämst kunde hon inte ens känna glädje över sina små barn.
– Jag mådde ibland så dåligt att jag bara kämpade med allt praktiskt. Jag
tittade inte på barnen, lyssnade inte på dem och gladdes inte åt dem. Jag
njöt inte.
Camilla sökte hjälp hos en psykolog.
– Det kändes helt fel och orättvist mot min man och mina barn att jag skulle
må på det här sättet. Jag ville verkligen göra något åt det. Jag trodde att
jag behövde bearbeta något för att få bättre självkänsla.
Hon gick till psykologen i flera år.
– Men ju längre jag höll på, desto mer kände jag att det inte var någon
depression. Det stämde inte. Veckorna då jag mådde bra kunde jag inte fatta
varför jag ramlade ner i de här hålen.
När Camilla började föra dagbok blev det tydligt att det handlade om svår PMS,
som även kallas PMDS. Att äntligen se orsaken till ångesten var en lättnad.
– Bara att veta är en tröst.
Det hjälper henne att tänka att PMS inte är en del av hennes personlighet.
– Det är inte jag. Jag är en glad människa.
Stina, som idag är 37, började må dåligt för ungefär tio år sedan.
– Jag grät, kände ångest och förtvivlan. Jag var skitförbannad och aggressiv.
Till slut sa min familj och mina vänner att ”du kanske skulle söka hjälp”.
Stina kontaktade primärvårdens psykiatri i sin dåvarande hemkommun.
– De ställde en massa frågor och följde mig under två månader.
Det slutade med en feldiagnos:
– En psykiater sa att jag hade en bipolär läggning. Att jag var manodepressiv,
helt enkelt.
Läkaren skrev ut litium, och till en början accepterade Stina
diagnosen.
– Jag blev nog väldigt färgad av vad läkaren sa. Visst hade jag känt mig
deprimerad ibland. Samtidigt kändes det inte rätt. Min mamma som jobbar inom
vården blev väldigt förvånad över att jag fick en tung medicin. Och min
storasyster sa: ”Stina, jag tror inte att du är manodepressiv”.
Hon läste böcker om manodepressivitet, och tvivlet växte.
– Vadå bipolär, tänkte jag. Beskrivningen av det maniska kunde jag inte känna
igen mig i.
Hon reste utomlands, kom hem, fick ett nytt jobb och flyttade till en ny stad.
Ångesten återkom varje månad. Till slut såg hon mönstret. Och för första
gången kunde hon hitta strategier för att göra vardagen mer uthärdlig.
– Jag kunde skriva lappar till mig själv och lägga in meddelanden i min
kalender: ”Stina, om du är paranoid nu, eller om du gråter och vill ta livet
av dig nu, beror det på att du har PMS – ingenting annat”.
Både Camilla och Stina har testat antidepressiva mediciner som numera är en
etablerad behandling mot svår PMS. Man får en liten dos just under de svåra
dagarna. För Camilla hjälpte tabletterna mot ångesten men i gengäld fick hon
så svåra sömnsvårigheter att hon slutade. Stina märkte ingen skillnad och
gick tillbaka till vårdcentralen för att få hjälp att justera dosen.
– Det var en manlig läkare som jag inte hade träffat tidigare. Han frågade om
jag var ute efter att bli sjukskriven eller få narkotikaklassade läkemedel.
Som om jag var en latmask eller psykstörd tjej med kvinnoproblem. Fy fan,
vad illa behandlad jag kände mig! Det slog mig hur många andra det måste
finnas som känner sig illa behandlade, och hur många feldiagnoser det måste
finnas när det handlar om PMS.
Idag undviker Stina vårdcentralen. Tillsammans med sin man tänker hon
ut sätt att klara PMS:en.
– Min man är jättebra och gör allt han kan. Men jag kan inte begära att han
ska släppa allt och komma hem från jobbet och ta hand om allt. Det är inte
så jag vill att det ska vara.
Ibland när hon mår dåligt ligger hon kvar i sängen tills resten av familjen
ätit frukost.
– Då slipper vi bråket. Men ska det behöva vara så? Det håller inte i längden.
Även Camilla berättar att hon och hennes man samarbetar genom svackorna.
– Det är jäkligt lätt att säga ”i nöd och lust”. Men att faktiskt finnas där
och orka när någon blir så fullständigt irrationell som jag blir, att leva
med någon som är hyperstressad och ledsen, som tycker att livet är
meningslöst, det är helt makalöst.
Camilla brukar berätta för sina barn som är tio och tolv år gamla att hon har
en jättejobbig vecka och att det inte beror på dem om hon är snäsig, tappar
tålamodet, är arg eller ledsen.
Stina och hennes man har en tvååring, och i familjen ingår även hennes mans
barn på sju och nio år från ett tidigare förhållande. Till de stora barnen
säger Stina att hon har hormoner i huvudet som bråkar. Hur tvååringen
upplever hennes svackor tänker hon mycket på.
– Han är för liten för att se några mönster, men det är klart att han
påverkas. Jag gråter ju aldrig annars.
Både Camilla och Stina jobbar hemifrån och försöker styra arbetet
efter menstruationscykeln.
– Ska jag boka in möten kan jag tänka nej, inte då, säger Camilla.
Stina försöker hålla låg profil den svåra veckan.
– Jag säger hellre för lite än för mycket och går inte in i situationer där
det riskerar att bli meningsskiljaktigheter, för då kan jag brusa upp och
bli rabiat.
Hon har dålig erfarenhet: en gång sade hon upp sig från ett jobb i vredesmod.
Även Camilla har erfarenhet av att tappa kontrollen på jobbet. Hon berättar
att hon började storgråta på ett viktigt möte.
– Efteråt känner jag mig skitdum och vill aldrig mer träffa de människorna.
Att förklara sina PMS-besvär är inte lätt, upplever de. De tror att de flesta
har samma bristfälliga kunskapen om PMS som de själva hade tidigare: att det
handlar om ont i magen eller att vara hanterbart ledsen eller irriterad.
Stina säger:
– Har man det inte själv tror jag det är jättesvårt att veta vad det innebär.
Att jag ligger hemma och gråter, att jag inte kan ta hand om min familj, att
jag inte vill leva – det är inget man bara berättar för folk.
För Camilla har det, efter många svåra år, ljusnat. För ett halvår
sedan hittade hon för första gången en behandling som fungerar. Lösningen
fanns utanför vården: hon fick en ny häst och började träna intensivare
varje dag. Camilla beskriver hur den fysiska ansträngningen och
hundraprocentiga närvaron som ridningen kräver blivit hennes terapi.
PMS-besvären försvinner inte, men livet blir hanterbart