Stefan Ingvarsson är en man som ser hur minskad homofobi i samhället öppnat
för en våg av mysmanlighet.
Som ett orakel vid homohorisonten lyfter författaren och debattören ett fett
varningens finger.
Se upp för vad som händer när mäns ryggdunkar även blir till kramar.
Se upp så att inte kvinnan än en gång lämnas utanför en stängd dörr.
Varför kan heteromännen inte få kramas som de vill?
– Det finns inget som förbjuder dem, förutom en regel som finns killar emellan
som säger att kramas man för mycket är man bög och bög är fel. Så länge man
höll fast vid den regeln, att vissa saker är bögiga, då gick det inte att
kramas. Jag tror inte jättemycket har förändrats, men vad vi ser är
tendenser framförallt bland väldigt stilbildande män, att vissa saker som
förut var väldigt omanliga får man nu hålla på med och ändå ha stämpeln som
karlakarl.
Men de som trots allt kramas vågar ju bryta normen. Vad är fel med det?
– Inget alls, felet är bara att vi inte har ett mer blandat umgänge. En form
av homofobi har sin grund i att vi ibland vill umgås utan sexuell spänning.
Det är ungefär som när tjejer går på bögklubb för att slippa bli uppraggade.
Viss homofobi är riktigt nasty, men den här homofobin tolkar jag, om jag är
lite välvillig, som ett behov av att garantera att man kan vara naken utan
att det är sexuellt. Man ser hur många svenska killar plockat upp den
svarta, amerikanska hiphopmachogrejen med ”no homo” [ett utrop att ta till
för att visa att sexuella avsikter saknas, när män råkar komma för nära].
Det visar att det saknas koder som markerar att jag vill kramas och gråta ut
nu, men jag är inte sexuellt intresserad av dig.
Varför gav du dig in i den här debatten?
– Orsaken var filmen ”Patrik 1,5”. Jag läste den inte alls som två bögar som
adopterar en tonårig kille, utan jag såg det som en helt maskulin drömvärld
där alla problem är lösta för att killarna lever ihop, har en härlig son och
bara umgås i en underbar grabb-bondning. Det var en fantasi, men
framställdes också som ett slags möjlighet. Jag märker också på mina
straighta kompisar att de är avundsjuka på hur tajta jag och mina
bögkompisar är.
Vad består den avundsjukan i?
– Det är inte en latent homosexualitet de längtar efter att få leva ut, utan
de längtar efter att få ringa varandra varje dag och prata, att få säga att
de saknar varandra. Allt det där som vi bögar redan gör i och med att vi
inte bryr oss om koderna. Det handlar om att få acceptans för att man vid
sidan av sin partner kan ha kärleksrelationer som inte är sexuella, men ändå
innerliga och livslånga.
Hur tycker du att heteromännen ska återerövra sitt nära
umgänge?
– Se att dörren är öppen. I och med att samhället inte längre rullar bögar i
tjära och fjädrar, i och med att kvinnor inte längre tittar misstänksamt på
män som visar känslor. Just nu är det männen själva som begränsar sig.
Samtidigt har du pekat ut dessa mysmäns bondande som lite av en kvinnofälla?
– Så är det ju. Det är klart att mysmännen också döljer en sak som inte har
förändrats: att män i huvudsak är intresserade av andra män. Under den där
mjuka ytan, som säkert är bra för männen själva, som säkert gör dem mer
stabila att umgås med, så finns problemet att det bara är ett intresse som
riktas män emellan. Paradoxalt nog har all homofobi tjänat kvinnan, eftersom
mannen har drivits mot sin partner och sin mamma när ingen man har tillåtits
fylla en sådan funktion.
Vad skiljer mysmännens kvinnosyn från gayvärldens?
– Det var ju det som var det intressantaste i den där filmen, att affischen på
Dolly Parton som fanns i deras hem bara kändes helt fel. För i en sådan
mysmanskultur finns inget intresse för kvinnan. Kanske ett sexuellt
intresse, men inte för vad kvinnor står för, vad de kan bidra med. Inom
bögkulturen däremot verkar det som om man självreglerar bristen på kvinnor
genom att intressera sig för dem.
Finns det några åtgärder att sätta in?
– Att tjejerna kräver en plats i grabbgänget. En sak till: om männen ändrat
attribut och inte längre är lika strama och aggressiva så kanske det är värt
att fundera på vissa av attributen kopplade till kvinnorollen. Att spela
svår, att förvänta sig uppvaktning. En rakare tjej skulle kunna ta mer plats
i ett blandat umgänge.
Läs
mer: Martin Svensson tröttnade på att spegla sig mot kvinnor.